Annandagen.

Ätit julgodis. Sprungit. Det var evigheter sen sist, men åh så skönt det var. Började på ett springa milen program som jag har, följer jag det och inte blir sjuk eller får ont fixar jag milen om sex veckor. Det vore underbart. Nu är ju risken att jag ska bli sjuk rätt så överhängande. Jag har precis återhämtat mig från en jätteförkylning, och på julafton var mannen illamående och dålig i magen. Igår var det Lilkemans tur att ligga däckad hela dagen, så det är väl bara för oss andra att vänta.
Trots sjuka har det varit en bra jul så här långt. Lugn och stilla. Önskar att den fortsätter så.

Dan före dan.

I morgon är det julafton. Jag är genomförkyld och pga det läskigt trött. Morgondagen ska bli mysig, men mest längtar jag till juldagen. Baravaradagen.
Nu sitter vi i soffan och tittar med varierande engagemang på "Ensam hemma" och äter Rocky road.
Vi är här. Jag har fina Darling Diva naglar, och har helt traditionsenligt druckit lite bubbel. För att jag är värd det.

Tårar för någon annan.

Hon som är min bästa vän har det svårt. Samma cancer som min pappa hade upptäcktes hos hennes mamma i somras. Nu har beskedet kommit att den spridit sig, och att det inte ser bra ut.
Hon smsade och talade om det, hon orkar inte prata.
Det gör mig ont. Det gör mig ont, att hon som jag bryr mig så mycket om har det svårt, att hennes familj ska gå igenom det här.
Jag känner mig hjälplös. Det finns inget jag kan göra. Jag finns och jag bryr mig, och det vet hon om, men det hjälper ju inte.
I kväll ställde jag en julklapp med ett kort på utanför hennes dörr. Att önska henne en god jul och gott nytt år kändes väldigt fel, så det fick bli en önskan om en lugn och kärleksfull jul istället, och en önskan om att de skulle ta hand om varandra och inte glömma att andas.
Samtidigt, en självisk, men helt mänsklig tacksamhet att min pappa är här. Han är här, han mår bra. Tacksamhet. Och sorg. Det krockar i mig.

Inte färdig.

Alla människor verkar vara helt färdiga med sitt julfix, de har alla julklappar köpta, städat hemma, julpyntat, och gran fixad. Det har inte jag. Orkar inte stressa över det. Julklapparna vore skönt om de var färdiga, men det brukar de ju bli. Dessutom önskar sig barnen mest pengar. Det är resor som ska göras och konserter som det ska gås på, så då är pengar bäst. Sen blir det naturligtvis något paket, jag är ju ansvarig för farmor och farfars paket inköp med, men det löser väl sig.
Idag är jag ledig. Först blir det kall promenad, sen lite städ, sen har Lillemans orkester en spelning. Efteråt vill han köpa julklappar. Kan bli en bra dag.

Nix.

Det blir inget springande idag. Jag vägrar. Jag vill inte sticka näsan utanför dörren. Det stormar!
Men jag har ett städat förråd och supersnygga röda naglar, china glaze, Ruby pump.
Jag är nöjd med det. Nu har jag kaffe, en filt, tända ljus och sällskap av Leif GW och veckans brott.
Jag nöjer mig med det!

Bryt,

I onsdags var jag ledig, började röja i ett förråd, så nu är hela huset stökigt. Gick ut med en hårig vän, som visar sin glädje när jag kommer genom upphetsande gnyenden och kärleksfulla slickar. Gick till min bokträff åt gott, kom hem med en julpocketbok. Hemma alldeles för sent, där väntade dottern uppe på mig. Vi drack glögg och gjorde försök att lösa hennes problem. Tyvärr känner jag mig inte nöjd. Jo jag är nöjd med att hon pratar med mig. Visst fattar jag att det är en massa viktiga saker som hon inte berättar, men ändå, hon pratar med mig. Sent i säng.
Igår försov jag mig. Inte mycket, jag hann ändå, men det blev ingen bra dag.
Senaste veckan har jag haft huvudvärk som jag känner kommer från axlar och rygg, allt känns stelt, och det knakar när jag rör på mig. Igår eftermiddag hade jag dessutom hjärtklappning, konstig andning och gråtkänslor. Bröt i hop i bilen hem.
Mannen tvingade mig att köra dottern till gitarrlektionen och vänta på henne där. Hon hann knappt ur bilen förrän jag somnade. Sov, med bältet på, i framsätet i tjugo minuter. När vi kom hem hade mannen lagat stekt strömning och potatismos. Det och min biltupplur gav mig lust att baka saffransskorpor.
En dag som avslutas med saffransskorpor och glögg är ändå en bra dag.
Idag har jag fortfarande huvudvärk och en knakig rygg, men jag har även semester. Planen för dagen är en springtur, det är två månader sen sist, och jag känner att jag behöver det. Ska även stöka till mer genom att städa färdigt förrådet. Det kan nog ta ett tag.
Men ikväll ska jag ha nymålade röda naglar, ont på ett mer skönt sätt i benen, och vara nöjd för att man nu ser golv i förrådet. Det blir min målbild.

Lång dag.

Kraschat i sängen. Dagen var mer än lång. Riktigt lycklig blev nagellacksnörden i mig när min jobbarkompis som varit på semester hade tänkt på mig och lät mig bli ägare till fem flaskor nagellack. 50 kr kostade de tillsammans. Ska bli SÅ kul att prova, även om jag mest kör med rött nu fram till jul.

Tror att hon känner mig rätt så bra. En rätt så vanlig blå, en rätt så vanlig rosa/lila, tre rätt så knasiga, kanske inte glitter, mer konfetti lack. 

Värt det?

I dag börjar jag klockan nio. Ändå ringde klockan vid sex. Duschade innan jag kokade ägg och satte på kaffe. Behövde inte föna dyblött hår, det fick torka till sig lite först. Han dricka kaffe framför Nyhetsmorgon, plocka undan i köket, bädda, ladda en maskin tvätt och slösurfa. Städa i soffan, dvs vika filtar och sätta kuddar rätt. Nu har jag ändå en stund över innan jag ska gå till platsen där jag blir upplockad av en jobbarkompis. Satte mig och känner hur trött jag blev. Ska jobba till halv tio ikväll.
Ändå, jo det är värt det, en lugn morgon och hyfsat undanplockat när man går.
Ute blåser Gorm. Stor idé att jag fönade mitt oklippta hår riktigt snyggt. Hårsnodd i fickan är nog nödvändigt idag. Regnar gör det med hör jag nu, och inser att det där med extra tid på smink var helt onödigt.
Det är måndag i advent.

Betyg

Han, den eventuelle pojkvännen, hade tyckt att vi var en
"skitcool familj". Vi tackar och bockar.
Är han bara snäll mot min Prinsessa med är jag redo att tycka om honom.
Fast det känns väldigt konstigt, det här med henne och pojkvän, samtidigt är det helt fantastiskt. Hon behöver det här, hon behöver någon som fattar hur fantastisk hon är. Hon tror inte sig själv om mycket. Vi pratar tjejen som inte ville gå musikinriktning på gymnasiet, för hon var inte tillräckligt bra. Efter mycket övertalning och argumentation från hennes mammas sida blev det det iallafall.
Nu när de första omdömena har kommit pekar hon mot À i musikämnena, så jo, hon är nog tillräckligt bra!

Första advent.

Den här morgonen har varit så fin, varm och mysig att jag nästan inte trott på den om någon annan hade berättat. Vid halv åtta kröp mannen ner i sängen igen och vi låg nära.
Väldigt nära. Sen slumrade vi en stund tills jag började få kaffebrist huvudvärk. När jag satt på kaffet var plötsligt både Lilleman och Prinsessan i köket. Prinsessa med tillhörande, jag vet inte hur han ska kategoriseras än, men ev pojkvän.
Så istället för kaffe och macka i soffhörnet blev det tända ljus, vörtbröd, skinka ( köpt färdigskivad) och pepparkakor vid köksbordet. Storsonen som var på fest igår dök upp efter en stund, och vi hade det så mysigt. Den eventuelle pojkvännen sa inte mycket, det är första gången han är här, men han verkar trevlig. Efter nästan två timmar plockade vi undan och jag inser att jag inte hinner baka saffransskorpor idag. Det gör inte så mycket, jag fick lite tid över igår, så lussekatterna är iallafall bakade.
Om ett par timmar är det dags för julskyltning i stan, Lilleman ska spela, så jag hoppas att regnet och blåsten upphör.

Tjuvstart.

Jag har fuskat lite. Här i vardagsrummet har jag satt upp både stjärna och ljusstake. Tänt dem med. Underbart. Egentligen är jag trött som en gnu, har jobbat 10 timmar, lämnat bilen på service, gått hem och bakat en miljon ( nåja, 100st i alla fall) cookies. 

Vi har firat vår Lilleman i veckan. Han blev tonåring. Nu har vi tre tonåringar i huset. Men det är rätt så lugnt, än så länge seglar de igenom tonårstiden utan några stora och dramatiska utbrott. Men det kan ju ändra sig.

I alla fall, Lilleman. Han är ju för stor för att önska sig leksaker, så det blev mest kläder och ett TVSpel. I sista stund sprang jag på en 2,8kg tung, grön geléråtta, och födelsedagen var en succé. 

Råttan är rätt så grotesk, vansinnigt stor och tung. Står att det är päronsmak på den, men jag tvivlar.

Funderat starkt på dét här med att sova, imorgon börjar jag halv sju, jobbar till tre, har ett utvecklingssamtal att klara av, ett par skor att byta, och sen fika i Lillemans orkester. Räknar med att vara hemma vid åtta igen. Sova var det.

Kunde varit värre.

Har jobbat. Dottern och jag är ensamma hemma. Har haft vaga planer på lite måsten, damma, byta gadiner och sådant. Då frågar hon om vi inte kan titta på Dirty Dancing. Jag är inte så svårövertalad.
Nu. Brasa. Dirty Dancing. Trevligt sällskap. Det kunde varit värre.
Damma kan jag göra en annan dag.

Inte som jag tänkt.

Idag skulle jag lämna blod för första gången. Sen, eftersom jag hade tid över skulle jag innan jobbet köpa lite presenter till Lilleman, och kanske hinna titta efter en julklänning till mig.
På blodgivningen sa de att jag har jättebra blod. Tyvärr tyckte nog min kropp det med, den ville nog gärna ha kvar det, för i första armen  sprack kärlet, och den andra fick de inte ut en droppe i från. Ny tid för ett sista försök är bokad. På väg därifrån ringde storsonen. Han hade sprungit ihop med en kille när de spelade fotboll. Han hade slagit i huvudet och hade ont och mådde illa. Bara att ställa in shoppingen och åka hem med honom.
Så nu efter en snabb lunch hinner jag faktiskt stryka lite. Det är ju nästan lika roligt som att köpa julklänning

Fredag innan lördag.

Den här tiden varje år brukar jag ha hjärtklappning och stressandas. Vi ska iväg på höstlov som vanligt, fast utan två av barnen, men jag har inte känt den vanliga stressen. Visst har jag hur mycket som helst att göra, vi ska klara av ett jubileum som innefattar en konsert, en parad, utfodring av barn och en fest innan vi kommer iväg, men det känns rätt så lugnt. Sen råkade jag visst säga ja till att jobba ett par timmar i eftermiddag och så sa jag visst okej till att hjälpa till med en reunionpub, så nu när jag tänker på det, lite stressad är jag nog. Det här med min oförmåga att säga nej har jag tänkt lite på, men det är nog värt ett eget inlägg. Kommer kanske senare i veckan, för jag ska faktiskt ha semester.
Semester. Jag ska dricka vin, promenera, och måla naglarna varje dag, och läsa en hel massa. Dessutom ska jag umgås med min man och min allrakärastesyster och hennes familj. Det kan bli hur bra som helst.

Ta igen tid.

Hon som är min bästa vän bytte jobb i somras. Det innebär att det är slut på våra frukostar och förmiddagspromenader. Vi har försökt att träffas, men har inte fått ihop det. För första gången på de sexton år som vi har känt varandra har det gått fyra långa månader utan att vi har setts.
I fredags tog vi igen det. Vi åt ute, och sen gick vi vidare och drack vin och pratade. Som vi pratade.
Det resulterade i att min röst försvann. Idag börjar den att komma tillbaka, men jag är minst sagt hes.
Så här lång tid får det inte gå fler gånger.

Lugn.

Ledig dag. Frukost med en vän, vars liv är lite i oordning. Tacksamhet att mitt liv just nu rullar på utan allt för mycket gnissel.
Höst. Tända ljus och just nu ett lugn som gör mig gott.
Lite lätta måsten, städa garderob, dammsuga, tvätta och röja ur vedförrådet.
Har, trots att jag inte gillar nålar bokat in mig för provtagning på blodgivningen idag. De lär vilja ha mitt blod, frågan är bara om de kan ta det, jag är galet svårstucken.
Ikväll tränar jag box, den roligaste träningen jag vet.
Imorgon massage och jobb med en av mina favorit jobbisar.
Tacksam för mitt liv just nu.
Dessutom har jag snygga fuck cancer naglar.

Fortsättningen

Dagen fortsatte med en borttappad beställning en del jobbkonstigheter, och avslutades med ett boxpass. Yeay! Box är det roligaste jag vet, och det här var det första passet den här terminen jag kunde vara med på. Nu ligger jag i sängen, med skakiga armar, såriga knogar, och känner Hr träningsvärken börjar smyga sig på, men det är nog efter gårdagens pass. Trött är jag också, men en behaglig sömning trötthet. Nu ska jag somna till Doobidoo, det ska bli så skönt!

Hittills...

Halvtid på jobbet. Än så länge har jag hunnit med att köra slut på dammsugaren, försökt att övertyga servicekillen om att han ska fixa en ny diskmaskin åt oss, pratat med en ITkille och låtsas att jag fattade vad han pratade 

om, brutit ihop över vår beställning, när det inte är några bilder är det omöjligt att veta hurdana glödlampor man ska ha.

Dessutom har jag pratat med vår nya, mycket unga vikarie. Fantastiskt trevlig tjej, men lite läskigt att hon bara är året äldre än Storkillen.

Nu ska jag till nästa jobbställe, får se vad som händer där!

En hemlighet.

Jag brukar säga att jag inte klarar flagat nagellack på mig själv, och det ät sant. Jag brukar också säga att det inte stör mig om andra har det. Det är inte sant. Finns inte mycket som är fulare än avskavt nagellack. Ju mörkare lacket är desto fulare är det. Men det kan man ju inte säga.

Bokmässa.

Bokmässa. Att gå bland böcker och plocka, läsa lite på dem, byta något ord med en som råkar stå bredvid, och upptäcka att det är författaren. Stanna till helt oplanerat och lyssna på någon, och inse att de böckerna måste man läsa. Att höra Mark Levengood prata och bli mer än lite kär. Att vara så trött i fötterna att man funderar på att amputera dem. Att gå på "after bokmässa" och dricka drinkar (herregud, drinkar, i flertal, när hände det sist?).  Att åka tåg hem i tre timmar, och bara läsa. Att få komma hem.
Men för att det nu inte ska verka som om jag lever ett alldeles för perfekt liv, kan jag meddela ut av tre bilar fungerar en väldigt knapphändigt, en nog måste skrotas, och en står på reparation någonstans i Stockholmstrakten. En reparation som kommer att kosta en mindre förmögenhet.
Jag kan också berätta att svärmor kom med kort varsel på att hon vill att vi går ut och äter nästa helg för att fira hennes födelsedag. Det innebär att jag får ta ledigt från jobbet, Storkillen får ändra sin fotbollsdömning, Lilleman har innebandycup, som han får åka ifrån, jag har fått byta våra hjälpatilltider på cupen. Sen visar det sig att prinsessan är på reunion för språkresan också.
VARFÖR kunde hon inte frågat vilken helg som passade oss bäst? Hon fyller ju år mitt i veckan.
De sakerna är nog för att få mig att hyperventilera.
Men bokmässan var bra.

Rymt hemifrån.

I affären hör jag två äldre damer prata om att en blus är "käck". Ute får jag tvärstanna för en spårvagn. Jag är här. I staden som inte är min, men som ändå känns lite som hemma. Staden som ända sedan jag var tonåring förknippas med roligheter och äventyr. Jag borde vara utmattad, men glädjen pirrar i magen. Tid som bara är min.

Medvetslös.

På riktigt är jag just nu så trött att jag tror att jag ska svimma. Känner att jag väldigt lätt kan börja gråta. Jobbat hela helgen, idag har jag stått på en sorts mässa.

Nu är det bara ett föräldrarmöte, morgondagens 11timmars jobb kvar. Sen åker jag iväg ett par dagar.

Eller, jag ska visst hinna med att packa också. Och tvätta lite. Stryka med kanske . Sova skulle jag gärna göra också, men det får jag nog vänta med.

Igår, idag.

Gårdagens uteträning var snudd på magisk. Mycket folk i olika åldrar och i olika fysisk form.
Jag hade med mig Lilleman, han tyckte att det var kul, visst har han koordination som en typisk tonåring, dvs mycket armar och ben, men han var duktiga och kämpade på bra. Dessutom blev han nog förvånad och imponerad av att hans mamma kan göra armhävningar på tårna, välta traktordäck och en del andra saker.
Det duggregnade lite, samtidigt som vi kunde se en fantastisk solnedgång på ena sidan, på den andra var det en fantastisk regnbåge. Åh, jag vill bara träna ute!
Idag därimot. Jag har ont i hela kroppen, spänningshuvudvärk från stenhårda axlar ( finns inga lediga massagetider hos min massör på ett par veckor), ute är det grått och blåser halv storm. Men jag måste ut på något sätt de närmaste timmarna, för en lång jobbehelg väntar. Vill inte. Men jag ska göra det.

Morgon.

En torsdagsmorgon i mitten av september. En alldeles vanlig dag, men ändå så skön. Jag har det tyst. Kaffe i muggen. En ledig dag ligger framför mig. Njuter av att det är hyfsat städat ( finns hur mycket som helst till att göra, men vardagsrum och kök är okej). Nya gardiner och kuddar gör mig glad. Jobbade igår, men innan dess var jag ledig i fyra dagar, och det var välbehövligt. Inget hade vi planerat, det var inte ens en fotbollsmatch att gå på, så jag hann andas. Och sova. I fredags somnade både mannen och jag tidigt i soffan, sen sov jag i nästan elva timmar. På något sätt förflyttade jag mig till sängen under natten, minns inte när, men det var där jag vaknade.
På söndagen hade det sovit över lite tonåringar, så jag passade på att bjuda på finfrukost.
I måndags lyssnade jag intensivt på "Konsten att höra hjärtslag", vi skulle ha läst den tills på kvällen när vi hade bokcirkel. Lyckades faktiskt  bli färdig, och jag gillade den, den var mysig, flöt fram i ett lugnt tempo, och miljön den utspelade sig i var fascinerande.
I tisdags efter en svinjobbig träning ( aj lite överallt idag), var klockan mycket. Ändå fick jag ett ryck och var tvungen att försöka baka veganska muffins på det som råkade finnas hemma. Resultatet blev enligt mig tveksamt, men veganen som åt av dem gillade dem. Men jag blev lite fascinerad, själv har jag inte den minsta tanke på att bli vegan, men det är ju en utmaning att baka på det viset. Måste nog prova något mer.
Nu är frågan om jag ska lägga mig ner och sova frukost, eller om jag ska resa på mig och börja tvätta.

Ett kärleksförhållande!

Jag+min kudde + filt och täcke = sant. ❤️

Lever.

Jo, jag finns här fortfarande. Livet är bara mer än hektiskt just nu. Under mina 15 år på jobbet har jag aldrig varit med om att det varit så mycket att göra. Mycket hänger i luften, det är svårt att ge och få besked. Ingen vet något.
Jag jobbar väldigt mycket också, och min man har börjat på sitt nya jobb och har åkt både hit och dit i ett par veckor, vet knappt var han är dag till dag. Nya skolor för två av barnen har krävt lite anpassning, men nu känns det som åtminstone det börjar falla på plats.
Hur som helst jag har inte vägt mig på snart två veckor, koncentrerar mig på att sköta maten och få in så mycket motion som möjligt. Vissa dagar går det inte alls, jobbets planeringensdag med övernattning gick väl så där, det är ju så trevligt att dricka vin med mina jobbarkompisar. Fast det är klart, jag kunde ätit både mer och sämre, men någon höjdardag blev det inte matmässigt.
Hinner, och orkar inte med att springa så mycket som jag vill, men träningen har börjat igen. I tisdags körde vi cirkelfys, och idag var det utomhusträning. Efter träningen var jag en syn i snygga målade naglar, grus i håret, och smuts på armar och ben. Men roligt är det. Och träningsvärk får jag. Och även om jag är tjockast av alla så hänger jag med.
Jag har ett par ord jag försöker tänka om det är något jag jag vill äta, men inte borde. Jag mumlar "klänning till sonens student", och ofta funkar det.
Kanske blir det vägning imorgon, kanske väntar jag ett tag till.

Förvirrande reklam.

På TV4 har de reklam för programmet Spring! ( för övrigt gillade jag verkligen föregångaren På rymmen). Flera gånger varje gång är jag säker på att någon är helt desperat efter att få tag i mig. Så är det inte, jag har bara smssignal som Spring!

Fredag.

Fredag morgon. En jobbehelg väntar. Ändå sitter jag här rätt så nöjd.

Vågen visade 1kg minus, jag har nytt fint nagellack på både tår och fingrar, och jag ska jobba med en av mina favoriter. Innan jag jobbar hinner jag springa och sen kanske jag ägnar mig åt att ingentingla ett tag.

En dålig bild på tålacket. Det är hms fairie holo, och det är väldigt gnistrigt och fint. Bra och måla med också.

Bättre.

Sprungit. Idag gick det faktiskt bättre. Eftersom jag är ledig ska det bli en promenad ikväll med.
Två dagar som varit riktigt bra. Jag äter allt, men drar ner på kolhydrater, och rena onyttigheter (chips, glass, efterrätter mm), försöker jag undvika. Jag hatar när folk gör stor sak av att de inte äter det, och inte äter det, för det är inte nyttigt. Låt gärna bli och ät, men ge inte alla andra dåligt samvete för att de äter. Därför kan det ibland ( t.e.x vid trerätters middag med jobbet), iallafall för mig vara bättre att ta efterrätten och peta lite i den. På jobbet pratar jag inte om att jag vill gå ner i vikt, men jag har talat om att jag är allergisk mot smågodis. Det är sagt med glimten i ögat, men just smågodis är något jag har svårt att äta lite av, dessutom blir det lätt så att jag äter sådant som jag inte tycker är så gott. Och det är ju onödigt.
Vägning på fredag, får se om det har hänt något.

Tanke blir handling, äntligen!

Har hela semestern tänkt att jag ska ut och springa/gå innan frukost, jag är rätt så morgonpigg, så det borde inte vara omöjligt. Men det har det varit, inte en morgon har jag kommit ut. Men idag, på en ledig dag, var jag ute klockan sju, och gick i 45minuter. Sen dottern och jag till stan, det blev frukost på ett fik med vänner och sushilunch. Lite shopping där i mellan, lyckades få med mig tre nagellack hem, hoppsan då.
Hemma igen så hör och häpna, sprang jag en runda. Åh, vad jag hatar att springa så här i början när allt är tungt och flåsigt. Efter ett par gånger,  när det flyter på, så älskar jag det.
Mannen och jag är barnfria ikväll, men han har somnat och jag läser viktbloggar för att hitta inspiration, romantiskt värre! Fast helt okej en fredags kväll.

Sommaren.

Sista veckan på sommarlovet är snart förbi. Vi har börjat jobba igen. Hur har sommaren varit då?
Jo, sådär. Känns lite som ett "jaha, var det inte mer?"". Det beror väl mycket på att vädret har varit så dåligt som det har varit. Hade mannen haft ett giltigt pass hade jag nog drivit igenom en restresa. Till nästa år ska det finnas som backuplan. Dottern har haft The time of her life på sin språkresa, sen har hon jobbat och på tonårsvis hängt med kompisar. Storkillen har slitit hårt och har nu en ledig vecka som tillbringas i Grekland med kompisar. Han verkar ha roligt, och han är SÅ värd det. Lilleman har mest fått hänga med, just nu blir han bortskämd i Farmor och Farfars stuga.
Känns som vi går en spännande höst till mötes, Lilleman börjar högstadiet, Sessan börjar gymnasiet och mannen nytt jobb. Men än är det sommar!

Tjock.

Semestern är slut. Jag har jobbat min första vecka ( 3 dagar, man ska börja lugnt).
Nu är det dags. Har tvingats inse att jag inte bara bär omkring på ett par kilo för mycket, jag är tjock på riktigt. Överviktig. Trivs inte ett dugg med mig själv. I juni nästa år tar storkillen studenten, då vill jag inte skämmas för hur jag ser ut på bilderna. Jag vill kunna köpa en fin klänning att ha på mig. Det ska vara min målbild. Viktmålet är inte riktigt klart, skulle nog behöva gå ner 15-20 kg, ska se om det blir vägning idag, men jag vill inte stirra mig blind på kilon, jag vill känna mig okej. Nu börjar jag.

Okej mamma.

När jag var 18 så tyckte jag att min mamma var okej, jag skämdes inte för henne som en del av mina kompisar gjorde för sin mamma. Ibland hade vi roligt ihop. Jag tror mina kompisar tyckte att hon var helt okej.
Min 18 åring, han verkar inte heller skämmas över mig. Hans kompisar verka dessutom tycka att han har en rätt bra mamma. Jag tror faktiskt att han är lite stolt över mig, för att jag tar saker rätt så lugnt.
Det pratas tydligen en del om överraskningsbrunchen jag ordnade, om de goda kakorna han bjöd laget på, om att jag skrattade så att jag grät när jag ( tre dagar innan 18 årsdagen) hittade hans cidergömma. Sen är det väl det här att vi litar på honom. Han har aldrig haft några tider, och när han frågade om han fick åka skidor i Frankrike på sportlovet sa jag att det var gulligt att han frågade, men eftersom det var en månad tills han blev myndig tyckte jag inte att jag hade så mycket att säga till om.
Här om dagen berättade han att de planera en utlandsresa, Turkiet kanske, om det var okej?
Mitt svar, att glöm inte smörja in dig med solkräm bara, hade tydligen väckt en del munterhet.
Det känns bra på något sätt, det känns som jag har gjort något rätt.

Semester

Japp, nu har jag semester. Så skönt. Än så länge har jag plockat blåbär, lyssnat på ljudbok, städat lite och sprungit. Mitt mål att springa en mil till midsommar försvann med en envis förkylning. Luften gick ur mig litegrann, men nu känns det som jag är på gång igen. Lätt är det inte, jag flåsar och flämtar, men ändå, det är en av de bästa träningsformer jag vet. Och så, någon gång ibland flyter allt på och går lätt. Lycka!
Första semesterkvällen firade jag med att dricka vin med en vän. Rosé, god mat och prat alldeles för länge, kan det börja bättre?
Om nu bara solen kommer så kan det här bli en riktigt bra semester.

Sömnlös.

Inatt har jag sovit fruktansvärt dåligt. Vaknat flera gånger, till slut gick jag och la mig på soffan, och där somnade jag om ett par timmar.  Vaknade när sonen var uppe oc gick och la mig igen, sonen ska och jobba så han stökade omkring ett tag, han gick och jag somnade om. Mannen gick upp och när han hade åkt gav jag upp. Så här sitter jag. Trött och lite lagom irriterad på allt och alla. Varför måste de klampa så? Varför kan de inte göra saker tyst? Bäst för resten av familjen att de sover länge, för jag är inte mitt trevligaste jag idag.

Konstigheter.

Igår, på flygplatsen i väntan på att dottern och systersonen skulle landa,  fick vi syn på en väntande dam. I handen höll hon en grästrimmare. En elektrisk sådan. Frågorna är så många. Vem väntade hon på? Skulle personen i fråga få trimmern i present? Blev personen ifråga glad i så fall? Varför, varför, hade hon med sig en grästrimmare in på flygplatsen??

Längtan.

Sedan i maj har jag längtat efter att kunna äta frukost på altanen. Nu kom värmen, och vilken värme! Det är FÖR varmt att äta där, jag, min frukost och en stol får flytta ut i trädgården.
Jag har jobbat två nätter, vi har dåligt med vikarier som vill jobba natt, så när det körde ihop sig bytte jag hastigt och lustigt dag mot natt. Andra natten var inte rolig. Till slut är man så trött att man känner sig sjösjuk, man blir väldigt fumlig, tiden går sakta och man längtar bara efter att få sova.
Idag ska vi hämta dottern. Jag har längtat efter henne helt obeskrivligt mycket.
På torsdag jobbar jag min sista dag innan semestern. Det är också en längtan!

Bästa jobbet.

Ibland är mitt jobb löjligt bra. Idag till exempel. Vi tog med oss ungdomarna och fika och hängde i parken hela eftermiddagen. Sen köpte vi picknick pizza och lyssnade på konserten. 23 grader varmt ute, mysiga ungdomar och bra musik. Sämre kan man ha det en onsdagskväll på jobbet. Dessutom jobbade jag med en väldigt bra jobbarkompis, det  gör inte saken sämre.

Sommarmorgon

Åtta dagar sen så har jag semester. Sommaren verkar ha kommit, och jag hoppas det håller i sig, jag vill ha varma kvällar på altanen, soliga mornar som gjorda för promenader eller springrundor, morgondopp, kanotturer och bruna ben.

På söndag kommer dottern hem. Jag längtar efter henne så att det gör ont, alla låtar på radion får mig att tänka på henne, mina axlar som skulle behöva lite massage( hon är bra på det). De få gånger vi har kontakt verkar hon nöjd och glad iallafall.

Lilleman åkte till Stockholm igår, på egna äventyr. Helt plötsligt var mannen och jag ensamma, det händer ju ibland, men nu visste vi att ingen skulle komma hem på länge. Ensamma föräldrar kan göra barnförbjudna saker, märklig känsla! Var det så det var en gång i tiden, och är det så det mer och mer ska bli?

Idag jobbar jag kväll, hade massa planer på städning och rensning, motion och handling. Insåg att jag inte kommer hinna med allt och bestämde mig för att prioritera mig. Jag ska måla om naglarna ( nytt nagellack, verkar superfint!), fixa mina ben, springa, försöka sola lite, köpa en ny matta och kanske kolla lite på rean. Det känns ändå som om jag har en del att göra. Tror att jag tar den sista kaffeskvätten och mitt nagellack och går ut på altanen, känns som ett bra sätt att komma igång.

Sent...

OBS!

Det här inlägget kan innehålla spår av vin...

Here we go.

Jag och lilleman hälsar på hon som är min bästa vän och hennes son. Kvällen avslutas med vin och prat vid köksbordet. En del fnitter, men sen kommer vi in på allvarligare saker. Helt plötsligt sätter jag ord på sådant som är gammalt, sådant jag nästan aldrig pratar om. Sådant som handlar om min skoltid, det som handlar om att aldrig höra till, att aldrig bli efterfrågad, att vakta varje ord, att hellre välja ensamheten, än att någon väljer den åt en. Hur det påverkar mig än idag. Att jag faktiskt är medveten om det, att jag försöket att jobba på det.

Hon ställde frågor. Bra frågor, som fick mig att tänka till. Men den viktigaste, vad man kan göra för att förhindra det, den har jag inget svar på. Tyvärr.

Nu.

Just nu är jag så fruktansvärt trött, behöver så förtvivlat väl lite vila. Vet bara inte när jag ska få till den. Idag börjar jag vid två, och innan dess finns det en miljon saker att göra.

Jobbet förresten, idag ska jag jobba första passet med en person som gör att det kryper i kroppen på mig, som får mig att bli mitt sämsta jag, hon triggar igång mig på alla kanaler, får mig att känna mig otillräcklig, okunnig, dum och irriterad. Hon får mig att gå på tå. Att inte kunna vara avslappnad.

En del har väl att göra med mig själv, och mitt bagage, och det ska väl inte hon lastas för, men det är konstigt ändå, att en människa kan ha en sådan inverkan.

Just nu önskar jag mig ett par dagar fram i tiden, till vår kravlösa midsommarhelg i lugn miljö, helt utan måsten. 

Sommarlov.

Igår åkte dottern till England. Tre veckor ska hon vara iväg. Aldrig har jag varit iväg från något av mina barn så länge. Förhoppningsvis går det fort, förhoppningsvis har hon magiskt roligt, och förhoppningsvis kommer hon hem med ett gäng nya erfarenheter och stärkt självförtroende.                 Förhoppningsvis har hon lärt sig en del engelska med.

I fredags slutade Lilleman sexan och dottern nian. Jag var med på dotterns avslutning. Det var fint, rörande och i bland komiskt. Jo, för det blir ibland komiskt när man ser en hög tonåriga flickor gå igång. Det var tårar, kramar, snyftningar och prat i överljud. ( när man tror att det börjar bli dags att gå så börjar det igen. - Jag kommer att sakna dig! ( kram och tårar) -Jag kommer att sakna dig med, gumman. Snyft, snyft och sen med överljudsröst, -åhh, jag älskar ju dig. Detta spelades upp i olika versioner under minst en timme.)

Fast samtidigt är det skönt att de kommer att sakna sin klass, det gjorde inte jag.

Sen på kvällen skulle niorna träffas och umgås. Som tur var började de i vårt samhälle, så man kunde ha lite koll. De fortsatte sen vidare, något jag inte hade räknat med, och inte var helt förtjust i, men som jag inte hade någon anledning att förbjuda. Dottern drack alkohol för första gången ( vad jag vet), egentligen är det inte okej någonstans, men heller inte så mycket att bråka om när det, förhoppningsvis, är en engångs händelse. Hon var iallafall ärlig nog att erkänna när vi frågade, och det är mycket värt.

Nu är hon iallafall iväg, Lilleman går på fotbollsskola, den store sommarjobbar. Själv har jag efter att ha tillbringat 25 timmar på jobbet, vi sov över, kommit hem och bakat bullar, cokkies och andra kakor. Biffar har jag också stekt. Blir jag inte uppgraderad till favoritmamma nu, så avgår jag.

Slutspurt.

Sista skolveckan är här. Nog för att de sista veckorna har varit hektiska, men den som kommer nu slår alla rekord. Förra veckan hade vi skolresa, stor musikshow med tillhörande genrep, studentuppvaktning, cykelfest, tv-inspelning, grillavslutnig, och alla de vanliga aktiviteterna. Den här veckan är det alla studentspelningar ( som jag älskar, finns det något bättre än att se studenternas glädje?) skolresa, avslutningsmiddag, skolavslutningar och dottern åker på språkresa på söndag så det gäller att allt är införskaffat. Sen var det visst diverse studentuppvaktningar och dömningar för storkillen, men det orkar jag inte hålla reda på.

Sen ska vi ju inte glömma det faktum att jag visst råkade bli klassförälder i Lillemans klass ( det där med att inte står ut med tystnaden efter frågan, - kan någon tänka sig? Ska jobba på det!) Hursomhelst, då är man visst ansvarig för tårta, saft, kaffe och presentinköp till avslutningen. Jag som  inte ens ska vara med på den avslutningen.

Jaja, det blir nog bra, dessutom tycker jag att det här är roligt, det är bara det att det är för få dagar till för många aktiviteter. Det finns ju något som heter jobb också.

Som sagt, fem veckor till semestern.

Majmorgon.

Kaffe i lugn och ro innan det är dags för jobb. Solen skiner, det är ljust och grönt ute. Kallt också. Det  stör mig lite, annars är det bra. Bra trots att jag kör dubbla jobbpass idag och sen jobbar hela helgen, bra, trots att det är en helt vansinnig tid just nu med en miljon saker att ha koll på. Igår sprang jag sex kilometer, det tar sig. Målet är att klara en mil till midsommar, och just nu känns det inte omöjligt.

Jag var ledig igår, och förutom att springa hann jag städa och få undan, sådant jag alltid gör på lediga fm och dagar, men den senaste tiden har jag bara jobbat, och helgerna har varit upptagna av annat.

Jag långfikade också med flickvännen och dottern. Det känns rätt kul att de faktiskt sitter i köket och pratar med mig i över en timme. Att dottern gör det är jag van vid, men sonens flickvän, det är kul.

Znark!

Älskar att ligga i min mans famn och sova. Tyvärr snarkar han ibland, och finns det något mer irriterande ljud? Som igår. Vi ligger i sängen, jag börjar känna mig behagligt av domnad när han plötsligt börja att snarka. Försöker att tänka att det inte är så farligt, visst kan jag somna ändå. Men tyvärr, snarkljuden tränger igenom alla försök att tänka trevliga tankar, och tillslut känner jag en vild lust att köra ner en kudde i halsen på mannen. Så kan man ju inte göra, inte ens efter att ha varit gifta så länge som vi har, jag får nöja mig med att putta lite diskret på honom. Och finns det något bättre än ett tyst sovrum?

Sen sist.

Sen sist har jag gått i Prideparaden. Förutom att jag kände mig alldeles för diskret med bara regnbågsnaglar så var det helt fantastiskt.
Jag har åkt till Stockholm med dottern, hon skulle på konsert, och sen gick vi ialla affärer som finns för att hitta inte en, utan TVÅ avslutningsklänningar som jag hade lovat att betala. Tio minuter innan allt stängde hittade vi den sista. Nu försöker jag förtränga att två klänningar kräver två par skor.
Jag har trots affärsmaratonet med dottern lovat Lilleman att vi ska shoppa examenskläder på måndag, han brukar dock inte vara så kräsen.
Dessutom går vi in i årets stressigaste tid nu. Det är klassresor, spelningar, avslutningar och fan och hans moster. Det mesta är väldigt roligt, men jag har börjat stressandas, och när jag skulle uppge min adress gav jag grannens husnr istället för vårt ( vilket gjorde att jag gav grannen lite förvirrade telefonsamtal).
Nu andas jag iallafall ut för att föreningens bokföring är klar, ska lämna den ikväll, och sen lovar jag, dyrt och heligt, jag ska aldrig mer vara kassör för något!

Aj.

Jag  har fruktansvärt ont i min handled. Håller man den i rakt läge klarar den tom att jag lyfter saker, men så fort den får minsta lilla vridning  gör det skit ont. Nu ikväll verkar det inte spela någon roll hur den är, det gör ont hela tiden.
Fast det är klart, värken i handen försvinner lite just nu, eftersom att jag är så mätt att jag mår illa. Dotterns hemkunskapslärare har gett dem i läxa att laga en trerättersmiddag, och dotterns mat var god. Väldigt god. Så nu sitter jag här och undrar vad som gör mest ont, magen eller handen.

Tröstar mig att jag har de snyggaste ( Pride) naglarna i stada.

Alla lacken är från Darling Diva!

Hjärtläkare?

På nyheterna pratar de om viktiga grodor

Jag undrar genast vilken viktig position i samhället de har. ( Jo, jag fattar att de kan vara viktiga i naturen, men det var inte lika roligt.) I min värld är inte grodor viktiga, vara på något sätt läskiga. Jag kan lätt leva utan dem. Har hellre en lös boaorm i rummet än en groda. 

Möss/råttor är nog etta på läskiga djur listan, tätt följda av grodor och flaxande fåglar. Tänk ett rum fyllt av möss, grodor och fåglar. Det är nog min värsta mardröm.

Snabbt meddelande.

Jag har jäkligt ont när min handled är vissa vinklar. Det går att undvika de vinklarna. Utom när man ska knäppa upp en svettig sport-bh med dubbelknäppning. Undrar om någon granne är hemma och vill hjälpa till?

mammaliv

Vi var som sagt bortresta i helgen. 18 åringen var hemma. Vi hade sagt att det var okej att ha fest. 18 åringen var först lite tveksam, han var lite rädd att något skulle gå sönder, men som jag sa, så fina saker har vi inte hemma.
Hur som helst, fest blev det. Och den verkar ha varit lyckad. Dagen efter fick jag genom diverse spionage på sociala medier en liten inblick ( jo då, han har berättat med, han berättar faktiskt en hel del för mig) . Och ja, jag är lite avundsjuk, det verkar vara ett så roligt gäng, jag önskar att jag hade haft det så när jag var 18.
När vi kom hem hade han gjort sitt bästa för att städa bort alla spår efter festen, men vissa spår har vi hittat, tex en engångsmugg under handfatet, utspillt klet under trappen, och lite öletiketter här och där.

Lite tveksamt är det kanske att låta en 18åring ha fest, speciellt när man vet att det kommer att drickas alkohol, men vad ska vi göra, han är ju 18 nu. Köper alkohol till honom gör jag iallafall inte.
Sen tycker jag att det är svårt att bli upprörd, han är så jäkla ordentlig, att dricka cider då och då känns inte som en stor grej.
Ett par dagar innan han fyllde år var jag i klädkammaren och letade efter skor, och då hittade jag hans gömma. Det var jag ju tvungen att berätta, men tyvärr skrattade jag så mycket att eventuella förmaningar gick om intet. Sonen tyckte att det var lite pinsamt att jag hittat det, samtidigt sa han till mig att skärpa mig, mammor ska inte skratta åt sådant. Fast jag fick senare höra att hans kompisar tycker att hans föräldrar verkar så schyssta.
Så just nu, efter överraskningsbrunch, god kaka till fotbollslaget och tillåtelse att ha fest så ligger jag definitivt på plus. Ett tag i allafall.

Mår bra nu.

Den här helgen umgås vi med mina favoritpersoner. Jag skrattar ofta och mycket. Dricker vin. Slappnar av. Lagar mat. Allt är otvunget. Till och med vädret har varit bra. 

Smygblogg.

Ja, jag jobbar, och då ska man inte blogga. Men risken är att jag somnar annars. Här är det väldigt lugnt, solen lyser på mig och jag är mätt efter en utelunch med min jobbarkompis.
Inte kan jag hoppa omkring för mycket heller, mina byxor sprack tidigare, och så snygga trosor så att jag vill visa dem för alla har jag inte. Byxorna var rätt så nya, så frågan är om jag ska leta reda på kvittot och leka gnällkärring.
Just nu skulle jag göra typ vad som helst för att gå hem. Men eftersom det är omöjligt får jag väl nöja mig med att kräva en stor kopp kaffe.
Ge mig kaffe eller en säng. Nu.

Arg.

Sonen har en flickvän. En väldigt gullig sådan. Hon har funnits med i vår familj så länge nu att hon på något sätt faktiskt är en i familjen.

Hur som helst. Hon har haft kontakt med ägaren till ett café, de har mejlat lite och det var prat om extra jobb och sommarjobb. I fredags skulle de träffas, och Flickvännen skulle provjobba i två dagar.

Provjobb utan lön är inte bra på något sätt, men okej två tillfällen, det får man kanske ta.

När hon skulle gå hem fick hon papper att skriva på. Papper som sa att hon skulle göra "praktik" (obetald naturligtvis), vid tio tillfällen, åtta timmar varje gång. Vi pratar alltså två veckors obetalt heltidsarbete.

Hon skrev inte på något, sa att hon ville gå hem och läsa igenom det. Dagen därpå ringde hon och sa att hon inte kom, hon kunde inte gå med på det, det kändes inte okej.

Ägaren påstod att det inte alls var frågan om utnyttjande, men den dagen var de tvungna att akutringa in personal för de var en man för lite.

Det här gör mig arg. Arg och frustrerad. Flickvännen var tuff nog att inte gå med på det här, hon har också föräldrar med bra ekonomi. Men tänk den som är helt beroende av ett utlovat jobb, någon som inte har föräldrar som har råd att ge en pengar de månader studiebidraget inte kommer. 

Och jo, människan har kollektivavtal, det är väl därför det ska kallas praktik.

Det rör sig om en rätt liten stad, så egentligen vill jag hänga ut caféet på Facebook, och det kanske jag gör, iallafall utan att namnge det, men jag väntar, Flickvännen skulle ta kontakt med facket, får se vad de säger.

Bra dag.

Det finns många anledningar till att man tycker att dagen har varit bra, olika från dag till dag.
Min lediga dag har förutom fika och promenad innehållit ännu en promenad, bokträff med god mat och väldigt många skratt, slöande i soffan och bokläsning. Men viktigast av allt är att dottern fick svar på ett antagningsprov hon gjorde, ett prov som hon själv var mycket missnöjd med, hon kände att hon hade underpresterat, men trots det hamnade hon på näst högsta poängen. Skönt för henne, nu kan hon gå den linje hon vill och känna att hon är bra nog. Jo för hon tvivlar ibland, det hjälper inte att mamma säger att hon är bäst. Jag är kanske lite partisk, men ändå. Bäst är hon.
Som sagt, det har varit en mycket bra dag, ska nog avsluta den med att somna till ett avsnitt av lyxfällan.

Vitt!

Jobbehelgen är slut. Innan den var jag ledig i två dagar, de dagarna ägnade jag åt att måla. Hastigt och lustigt fick jag för mig att våra trädgårdsmöbler skulle vara mycket snyggare i vitt i stället för den ( avskavda) lasyr de hade. Eftersom jag ibland när jag får för mig något är rätt så otålig så var det bara att sätta igång. Hittade lite överbliven husfärg i garaget och tänkte att den funkar säkert. Förmodligen skulle någon mer kunnig människa gråta lite om den såg val av färg, min teknik och brist på förarbete. Själv är jag rätt så nöjd. På nära håll ser man att min målning har vissa brister, men möblerna ser helt klart mycket fräschare ut.
Jag gillar måla, det är avkopplande och man ser resultat av det man gör, men det tar lite tid. Eftersom jag har lyssnat på alla P3 dokumentär bestämde jag mig för att kosta på mig en månad Storytel.
Så när jag målade lyssnade jag på Milos blues av Kristina Ohlsson, andra boken i serien. Oh vad den var bra, bra inläst var den med, väldigt spännande.
När jag informerade mannen om mitt målarprojekt och att möblerna skulle bli vita undrade han om de inte skulle vara antikblå istället. Skulle inte tro det sa jag. Antikblå, blev han kvar 2001 eller?
Nu ligger en ledig dag framför mig, jag har nytt nagellack på mig ( och pyjamas, inte bra, ska iväg om ett par minuter), ska fika och promenera med den som är min bästa vän, och gå på bokträff. Kanske hinner jag städa eller tvätta något med, men det är bara bonus.
Ska sätta lite fart och klä på mig, jag lovade att köpa med mig frallor, och även om min kompis kan stå ut med sunkig pyjamas så kanske inte människorna på fiket kan det. En sak är att jag alltid kör barnen till buss och skola i det, men då kliver jag inte ur bilen.
Jag ska bara gå ut och klappa lite på mina vita möbler.

Trött...

Ledig dag idag. Igår hade jag så mycket planer på vad jag skulle hinna med idag. Nu är klockan i och för sig så mycket, men jag sitter i soffan helt yr av trötthet. Gårdagen var galet lång och intensiv, började med möte på jobbet, sen medarbetarsamtal för att sluta med jobb, en liten nätt dag på 12,5 timmar. Trött är bara förnamnet, känner mig lättirriterad, och jag har redan varit på väg att gråta en gång. Har redan hällt i mig två muggar kaffe, men än har det inte hjälpt.
Planerna idag innefattade en del roliga saker och en del måsten. Kanske ska jag strunta i måstena och bara göra det som är roligt? En liten vila i solen ska jag nog också unna mig. Måla mina naglar ska jag också göra, fast jag egentligen inte borde beställde jag två lack ( inte diskreta tror jag ) i måndags och de kommer nog idag, ett av dem ska absolut provas.
Nu bestämmer vi att det här ska bli en bra dag, och ikväll ska jag sätta mig i soffan titta på mina fina naglar, och känna mig glad. Så får det bli.

Förvirrad.

Ibland tycker jag extra mycket om mitt jobb. Idag är en sådan dag. Det har varit en härlig vårdag, och den har vi tillbringat ute. Underbart! Men all den friska luften har gjort mig lite sömnig. Inte blev jag piggare efter kvällens boxpass. Faktum är att jag när jag skulle ta ut mina linser hällde nagellacksborttagning i linsbehållaren. Som tur var luktar det lite, så jag insåg misstaget. Om jag inte gjort det kanske det inte hade funnits några linser kvar imorgon. Undra vem jag hade skyllt på då?

Sömnig söndag.

Mannen och jag var som sagt på partaj igår. Jag var hemma strax innan tio, framåt tolvtiden slumrade jag på soffan. Då smsar mannen. Han har roligt och stannar gärna en stund till. Somnar om. 40 minuter senare smsar sonen. Han är på väg till flickvännen. ( En regel vi har haft, barnen får inga tider när de ska vara hemma, men de ska höra av sig om var de är och när de är på hemväg.)

Jag hinner precis somna om, när mannen smsar igen. Nu kan jag hämta. Jag gör så, vi kör även hem en av de andra festdeltagarna. Sen sover jag dåligt, eller det känns som jag inte somnar alls förrän vid sju. Kudden är varm, mannen snarkar och ingen sovställning är skön. När jag kliver upp känner jag mig seg, och i seghetens tecken har dagen gått.  

Jag har mest suttit i soffan och läst ( Lotus blues av Kristina Ohlsson, mycket spännande.), tvättat och plockat lite. Nu vill jag helst sova, men jag har korkat nog bokat träning vid halv åtta, just nu känns det lite motigt. Kan kanske sova lite i soffan först, men eftersom det är hockey så lär det skrikas en del här. Dessutom brukar de lag jag vill ska vinna förlora när jag tittar, så kanske jag ska gå någon annanstans. Inte för att jag bryr mig så mycket om hockey, men det är klart att jag vill att vårt lag vinner. 

Lördag

Idag besiktigade vi Fabbebilen. Det var en härlig känsla att kunna slänga nyckeln till sonen och säga att nu är det bara att köra.
Jag älskar att kunna ge mina barn mer än vad jag hade när jag växte upp. Nu är det ju inte min förtjänst, som kommunanställd är man inte överbetald, men tack vare min man har vi det okej. Sen kanske det inte bara var pengar som gjorde att jag inte hade vissa saker, min mamma var av den åsikten att märkeskläder var onödigt, och man behöver inte ha allt som alla andra har. Och nej, det behöver man inte, men någon gång kan det vara roligt att ha samma sak som andra har.
Sen tycker jag det är skönt att barnen kan få ägna sig åt vilka fritidsaktiviteter de vill, och att vi inte behöver säga att de ska betala själva.

Ikväll hade vi tänkt att 18åringen skulle få agera chaufför och hämta oss efter lite vindrickande, men han blev bjuden på fest, så jag avstår vinet och kör själv, klart han ska gå på fest, man är bara 18 en gång.

Inte diskret.

Imorgon är en bra dag att ha ett diskret nagellack. Tyvärr har jag väldigt dåligt med sådana lack. Jag har över 100 lack, men de flesta  är gröna eller blå. Eller glittriga. De rosa är rätt så knalliga. Det finns en del ljusblå och ljusgröna, men hur ljusa de än är så är det inte diskret. Jag har ett väldigt fint gråblått lack, men det funkar bara om man håller händerna borta från direkt ljus, annars exploderar det i regnbågar.

Kanske måste jag handla lite nya lack. Jag har sett några helt fantastiska hos Edgy polish som jag gärna vill ha. Fast just det diskreta var det. Diskret känns rätt så trist får jag lov att säga.

Update: det här blev det. Diskret?

Körkort.

Igår var dagen 18åringen tog körkort. Det var uppskrivning och uppkörning på samma dag, och han klarade det, han gör oftast det, klarar saker. Han var så allt igenom lycklig när han fick ta bilen och köra till flickvännen. Själv är jag en mamma av den inte oroliga sorten, men det här med att köra bil, det gör mig faktiskt lite orolig.
Min gamla bil, som lyssnar till namnet Fabbe, har stått avställd ett tag för att nu kunna användas av sonen. Tyvärr är det lite fix med den innan den är körbar, men det blir nog bra. Bara ingen involverar mig i fixet. Jag är helt okunnig, och dessutom totalt ointresserad av hur bilar fungerar. Idag är jag satt på att åka och plocka upp en pryttel som är beställd till Fabbebilen, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg var det var för grej. Hm, hoppas att det räcker med att uppge sitt namn.
Jag är lite avundsjuk, jag älskade den bilen. Det är den första bilen som har varit " min", och vi skaffade den i en rätt så jobbig tid i livet, jag tror på fullt allvar att Fabbe räddade, om inte mitt liv, så iallafall mitt förstånd. Och även om jag nu kör en finare och nyare bil, så blir lätt nostalgisk av min gamla bil. Så fort den är fixad ska jag nog ta en sväng i den.

Dagen.

Han min äldste fyller 18 idag. I helgen fick jag den ljusa idéen att samla hans kompisar på överraskningsbrunch. Hans bästa kompis hjälpte mig att få tag på alla, och gårdagskvällen ägnades åt att steka mängder av pannkakor, göra frallor och fixa lite annat.
Idag vid tolv ringde det på dörren och sonen blev verkligen överraskad och till och med lite rörd av att alla hans kompisar stod utanför och sjöng för honom.
En stund var här 16 personer som trängdes i köket, det åts, pratades, skrattades och telefoner plingade. Alla var glada, det var så lyckat, tänk att det ibland blir precis som man hoppas.
På eftermiddagen kom farmor och farfar, och sen åkte sonen för att träna och sen gå på krogen, helt lagligt.
Själv var jag taxi i natt vid två, efter att ha kommit i säng sent ( massa pannkakor var det), så jag började dagen rätt så tidigt med kaffe. Till brunch blev det nog tre koppar till, och sen mer till fikat.
Just nu känner jag mig trött, men ändå märkligt uppvarvad.
Dessutom är jag löjligt nöjd med mig själv som lyckades överraska sonen så bra.
Nu fick jag det här smset av 18åringen, det känns som ett rätt bra betyg;
-Tack mamma du är bäst!! Dagen var superbra, du är verkligen en supermamma! Jag sover nog inte hemma ikväll 😘 älskar dig!

18 år.

18 år. Hur är det möjligt? Kan det gå så här fort? Det känns som det var igår du låg i min famn, alldeles ny, och med de längsta ögonfransar jag någonsin sett på en bebis.
Att vara din mamma har varit lätt. Visst har vi haft våra perioder, tvåårstrots, tjurig sexåring och butter tonåring är inte alltid kul, men ändå, det har oftast varit lätt.
Det har varit fantastiskt roligt att se dig växa upp och bli den du är idag, ansvarsfull, smart, rolig och med vettiga åsikter ( dessutom vansinnigt slarvig, och ibland förvånansvärt glömsk,och helt inkapabel att leta efter något och hitta det). Något måste vi gjort rätt för nu är du en person som jag gillar att umgås med, inte bara för att du är mitt barn, utan för att vi har roligt ihop.
18 år. Du blir myndig nu, fri att ta dina egna beslut och välja dina egna vägar. Det gör mig inte det minsta orolig, du klarar det. Dessutom, jag kommer alltid att finnas här och ge dig råd och ha synpunkter på det du gör, oavsett om du vill det eller inte, för jag är din mamma, och mammor gör sådant.
Gå din egen väg, som du alltid har gjort, men var inte rädd för att byta riktning om det känns rätt.
18 år. Världen är din.
Men lova att du kör försiktigt.

Berg och dalbana.

Jag hänger inte med. Just nu är mina barns liv rena berg och dalbanan, jag har ingen chans att styra, jag får bara hänga med så gott det går. Vissa saker är på sätt och vis roliga, annat är väldigt tungt ( åh, om man kunde skydda sina barn från sorger,), men allt ändras hela tiden. Just nu är jag dessutom så trött att jag inte orkar tänka en vettig tanke, så lite sömn vore nog bra.

Rocka dina sockar!

Idag och i morgon gör vi det. Rocka sockarna alltså. Ett bra sätt att sätta fokus på att alla i samhället inte är likadana.
Personligen är jag väldigt glad för att samhället har gått framåt. Min faster föddes med Downs syndrom för snart sjuttio år sedan. Hennes mamma och pappa blev tillsagda att "det är en komplett idiot, lämna bort henne". De gjorde det, för sådan var tiden, hennes bror träffade inte henne på många år. Det pratades inte om henne, jag var nog sju år innan jag visste om att jag hade en faster.
När jag blev vuxen och började jobba i omsorgen var jag länge irriterad på min farmor som inte var riktigt bekväm med att prata om sin dotter. Nu har jag mer förståelse, det kan inte varit lätt att lämna sitt barn som hon gjorde.
Idag är det som tur var annorlunda, inte perfekt, men min kompis flicka som har Downs syndrom får växa upp med sin familj runt om sig, hon får ha sina brosor att leka och retas med, och en mamma och pappa som stoppar om henne varje kväll.

Mitt jobb.

Jag har ett roligt och omväxlande jobb.
Igår talade barnen om att de hade begravt en död kanin i ena hörnet av gungsandlådan. Historien runt kaninen var lite luddig beroende på vem man frågade. Min jobbis och jag var inte ens säkra på att det fanns en kanin. Inte ville vi gräva upp graven heller. Kanske fanns det en kanin där, och fanns det där så var den förhoppningsvis död.
Hur som helst, ett av barnen sa att vi var tvungna att ha en begravning och sjunga. Hon sätter på sin telefon och spelar "Du gamla du fria". Vi sjunger med, något falskt och i otakt, men starkt och fint. Situationen känns lite konstig, men barnet försäkrade att det är så det går till på begravningar, så det var bara att sjunga med.
En vanlig dag på mitt jobb.

Vår.

Det är vår. Visst mumlar vädermänniskan på tv om en kall helg, men det låtsas jag att jag inte hör.
Alla termobyxor och halsdukar är undanhängda, och lite vårkläder börjar smyga sig fram.
Det är vår, och jag springer igen. På riktigt. Igår klarade jag 5 km, och jag hoppas och vill att jag ska kunna springa en mil igen, det var många år sedan jag kunde det, men jag minns känslan när man orkade.
Det är vår, och Sessan velar om gymnasievalet ( nu är hon tillbaka på det som jag tror är rätt för henne), Storkillen är på väg mot körkort, och Lilleman har tagit sina första steg på egen hand sen han skadade ledbandet för ett par veckor sedan, det gjorde oss tårögda av glädje.

Memory lane.

En del av mitt jobb är förlagt i stadsdelen där jag växte upp, och där jag och mannen bodde våra första år som gifta, och de första åren som föräldrar.

Eftersom det är lov har vi varit ute, och idag kom vi att gå på en väg som jag inte gått på mycket länge. Vägen jag i perioder gick och cyklade mycket ofta. På den vägen cyklade syrran, jag, grannflickan och våra mammor till stan för att köpa glass. Säkert hade vi något mer ärende, men det minns jag inte. Däremot minns min mammas kjol och min skruttiga cykel.

Jag har cyklat vägen många torsdagskvällar för att komma till den förening som var mitt andningshål, där jag hade vänner, där jag fick vara jag.

Gått den har jag också gjort, som tonåring i sällskap med andra, klädd i stentvättade jeans och med pumpsen i handen. Jo, för det var 80-tal, och de obligatoriska pumpsen skavde ofta. Någon gång satte vi oss i gräset och löste på tonårsvis världsproblemen, och plötsligt hade kvällen blivit natt.

Hela min gymnasietid cyklade jag den här vägen, i ur och skur, och oftast utan regnkläder. Jag minns hur kallt det var att cykla där i min lejongula ullkavaj en hel höst. 

En alldeles speciell promenad var när vi gick där efter en julskyltning, hand i hand, jag och min man. Det var snö ute, julen låg framför oss, och allt var decembermagiskt.

Den vägen har jag barnvagnspromenerat som stolt förstagångs mamma. Där cyklade jag de första vingliga cykelturerna med barnsadel. Jag vet att en av de sista gångerna jag cyklade där mötte en gammal skolkompis som "förfasade" sig över att jag som 25åring hade barn. Hon levde ett liv så långt från mitt att jag inte brydde mig om att berätta för henne att till hösten skulle jag vara tvåbarnsmamma. Strax därpå flyttade vi, och på 16 år har jag inte gått där. Förrän idag.

Helgen.

Jag hoppas min pappa är nöjd med sin firarhelg. Det är det viktigaste. Själv, tja, sådär. L vägrade på mammas fråga att flytta sig närmare syrran och mig så att vi kom med på samma bild. Det säger väl en del om nivån på umgänget. 

Nu vill jag åka hem. Hem och träffa min stora som har åkt skidor i en vecka. 

Förresten.

L ska följa med i helgen. Det ger mig en klump i magen. Hon har valt bort mig så länge. Men det kan jag leva med. Men hon har även valt bort mina barn. Hon har tagit ifrån både mina och sina barn förmånen att fira födelsedagar, jular och andra högtider med sina kusiner. Någon gång kanske jag kan förlåta det, men hur det än blir kommer jag aldrig glömma. 

Och det är klart att det gör ont.

Frisk.

Till helgen åker vi bort för att fira min pappa som fyller jämt. Vi firar också att cancern har lämnat hans kropp. Jag är så tacksam.

Lönekriterie.

Det närmar sig lönesamtal på jobbet, detta helt onödiga påhitt, man pratar en stund med chefen, får veta hur bra man är, går ut och får en ( som de redan har bestämt), dålig lönehöjning. Cheferna har fått för sig att vi ska vara med och bestämma lönekriterie. På senaste mötet skulle vi skruva ner vad bra sammarbete var. Helt okej. Sen skulle vi skriva ner två personer som vi samarbetade bra med, och varför. Det skulle inte användas till något. Jag sa då att jag skriver inga namn, vilket nog irriterade dem lite. Men för mig handlar det inte om att välja ut någon, utan om dem man väljer bort. Och det är klart, om cheferna läser X och Y på alla lappar, så kommer de ju ihåg det, och naturligtvis undrar de vad det är för fel på Z och Å. Sen är det mycket annat som spelar in, hur mycket man har jobbat ihop på sista tiden, mm. Jag blev bortvald under en stor del av min skoltid. Jag jobbar fortfarande med att känna att jag duger. Man kan nog tycka att jag är lätt att lära känna, men ska man bli min vän på riktigt får man nog kämpa rätt hårt för att jag ska tycka att vi är vänner. Man måste välja mig, aktivt. Därför är jag nog rätt dålig på att få nya vänner, varför skulle de vilja vara med mig? Men vad jag skulle komma till var detta: jag väljer inte bort folk. Eller, jo det är klart att jag gör, hela tiden och ofta, men aldrig att jag skriver ner det på en lapp. Aldrig. Det känns som, tja, jag vet inte, öråd eller något. Jag fick med mig nästan hela arbetsgruppen, tyvärr han jag inte förklara för cheferna hur jag kände och tänkte runt det här, men jag ska försöka ta några minuter av lönesamtalstiden och göra det.

Fulaste.

Jag har en regel. Jag måste använda de nagellack jag har för att få köpa/använda de nya. Idag hade turen kommit till det fulaste lacket jag har sett. Jag vet inte varför jag har det, det är en realapp på det men det är ingen ursäkt.

I allafall. Jag har det, och det ska användas. Punkt.

L

Det ser ut som en blandning av korv och leverpastej, och så vill jag inte gå runt.

Alltså svampade jag på lite ( mycket), silver och sen strösslade jag på en försvarlig mängd glitter. Nu står jag ut. Iallafall idag.

Matpussel.

Pratade med en jobbarkompis,hon sa lite sådär förbigående att hon tyckte att det var så viktigt att familjen åt middag ihop varje kväll.Jo, det kan jag väl med tycka, men i den här familjen är det näst intill omöjligt. Ikväll åt mannen och jag ihop med sonen och flickvännen när de kommit hem. Lilleman åt innan ( och efter), fotbollsträningen. Dottern åt vid halv nio när hon kom hem efter sitt piano/sång. I måndags åt jag så fort jag fick maten klar efter jobbet, jag skulle träna, man och två barn åt när de kom hem, och äldste sonen kom hem sent efter fotbollsträning. Igår åt vi med dottern och hennes kompis innan vi skulle träna, de andra var på träning. Ibland jobbar jag. Så är det VARJE vardagskväll, jag har gett upp, det får vara så. En tillfällig jobbarkompis sa att de minsann åt på samma tid varje kväll, då skulle alla var hemma. Jag förstår inte, hur får folk ihop det? Någon gång på helgen brukar vi iallafall få ihop det, och visst är det mysigt när alla är samlade.

Nöjd.

Det skönaste som finns är att kura ihop sig under en filt, nyduschad och alldeles trött i hela kroppen. Så där behagligt sömnig och så nöjd som man blir när man kört ett riktigt hårt boxpass. 

Hoppsan!

Nackdelen med att jobba obekvämt och ha ett schema som ändras var sjätte vecka är att man kan glömma att man ska jobba. Då ringer en jobbarkompis till en. Då har man stängt av ringsignalen för att man inte ville bli störd när man tittade på Jonas Gardell. Jobbarkompisen blir orolig och ringer mannen som är på väg till jobbet. Han ringer och väcker sonen som kommer ner och ger den yrvakna mamman telefonen, med orden: -Pappa vill prata med dig. Jag hann på ett par sekunder bli lite irriterad över att bli väckt, innan han förklarade läget. Jag trodde honom inte, men efter en snabb blick på schemat fick jag ge honom rätt, kan inte ens skylla på att jag skrivit fel på det. Jag gjorde en rallyutryckning och en timme försenad kommer jag till jobbet, lindrigt ren i håret, och med gårdagens kläder. Resten av dagen blev okej, även om jag kände att jag låg lite efter. Väl hemma igen upptäcker jag att min tröja är ut och in.

Det var den julen.

Det gick fort det här.Jullovet är slut, alla har gått till jobb och skola, och jag inbillade mig att jag skulle ha min vanliga sköna soff och kaffe stund. Men nja, det kryper lite i kroppen, huset känns så stort. Och tyst. En härlig jul har vi haft iallafall, trots gallstensanfall och nackspärr ( mannen ),megaförkylning med misstänkt halsfluss (sonen) och ryggskott( jag). Dessutom har vi gamlafarmor på sjukhus, där har hon varit i ett par veckor nu, varje gång det blir tal om att åka hem är det något mer som händer. Hon är 97 år, och jag önskar så att hon ska få komma hem till sitt hus. Men trots det, julen har varit bra, barnen har varit hemma en del, men även varit med kompisar, så som jag vill att det ska vara i deras ålder. Nu är det som sagt vardag, och nytt år. Vad har jag då för önskningar inför 2015? Jag vill komma i form, jag vill känna mig okej med min kropp, det gör jag inte nu. Jag vill kunna springa en mil, det var ett par år sedan jag gjorde det, men det var så häftigt att orka. Sen vill jag göra roliga saker med min man. Det känns ibland som vi har för mycket vardag och för lite helg. Sen är det par saker i huset som behöver göras, vi måste ta tag i det. 2015,undrar vad det för med sig?