Igår var dagen 18åringen tog körkort. Det var uppskrivning och uppkörning på samma dag, och han klarade det, han gör oftast det, klarar saker. Han var så allt igenom lycklig när han fick ta bilen och köra till flickvännen. Själv är jag en mamma av den inte oroliga sorten, men det här med att köra bil, det gör mig faktiskt lite orolig.
Min gamla bil, som lyssnar till namnet Fabbe, har stått avställd ett tag för att nu kunna användas av sonen. Tyvärr är det lite fix med den innan den är körbar, men det blir nog bra. Bara ingen involverar mig i fixet. Jag är helt okunnig, och dessutom totalt ointresserad av hur bilar fungerar. Idag är jag satt på att åka och plocka upp en pryttel som är beställd till Fabbebilen, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg var det var för grej. Hm, hoppas att det räcker med att uppge sitt namn.
Jag är lite avundsjuk, jag älskade den bilen. Det är den första bilen som har varit " min", och vi skaffade den i en rätt så jobbig tid i livet, jag tror på fullt allvar att Fabbe räddade, om inte mitt liv, så iallafall mitt förstånd. Och även om jag nu kör en finare och nyare bil, så blir lätt nostalgisk av min gamla bil. Så fort den är fixad ska jag nog ta en sväng i den.
