Han, den eventuelle pojkvännen, hade tyckt att vi var en
"skitcool familj". Vi tackar och bockar.
Är han bara snäll mot min Prinsessa med är jag redo att tycka om honom.
Fast det känns väldigt konstigt, det här med henne och pojkvän, samtidigt är det helt fantastiskt. Hon behöver det här, hon behöver någon som fattar hur fantastisk hon är. Hon tror inte sig själv om mycket. Vi pratar tjejen som inte ville gå musikinriktning på gymnasiet, för hon var inte tillräckligt bra. Efter mycket övertalning och argumentation från hennes mammas sida blev det det iallafall.
Nu när de första omdömena har kommit pekar hon mot À i musikämnena, så jo, hon är nog tillräckligt bra!
