Hon som är min bästa vän har det svårt. Samma cancer som min pappa hade upptäcktes hos hennes mamma i somras. Nu har beskedet kommit att den spridit sig, och att det inte ser bra ut.
Hon smsade och talade om det, hon orkar inte prata.
Det gör mig ont. Det gör mig ont, att hon som jag bryr mig så mycket om har det svårt, att hennes familj ska gå igenom det här.
Jag känner mig hjälplös. Det finns inget jag kan göra. Jag finns och jag bryr mig, och det vet hon om, men det hjälper ju inte.
I kväll ställde jag en julklapp med ett kort på utanför hennes dörr. Att önska henne en god jul och gott nytt år kändes väldigt fel, så det fick bli en önskan om en lugn och kärleksfull jul istället, och en önskan om att de skulle ta hand om varandra och inte glömma att andas.
Samtidigt, en självisk, men helt mänsklig tacksamhet att min pappa är här. Han är här, han mår bra. Tacksamhet. Och sorg. Det krockar i mig.
