När jag var 18 så tyckte jag att min mamma var okej, jag skämdes inte för henne som en del av mina kompisar gjorde för sin mamma. Ibland hade vi roligt ihop. Jag tror mina kompisar tyckte att hon var helt okej.
Min 18 åring, han verkar inte heller skämmas över mig. Hans kompisar verka dessutom tycka att han har en rätt bra mamma. Jag tror faktiskt att han är lite stolt över mig, för att jag tar saker rätt så lugnt.
Det pratas tydligen en del om överraskningsbrunchen jag ordnade, om de goda kakorna han bjöd laget på, om att jag skrattade så att jag grät när jag ( tre dagar innan 18 årsdagen) hittade hans cidergömma. Sen är det väl det här att vi litar på honom. Han har aldrig haft några tider, och när han frågade om han fick åka skidor i Frankrike på sportlovet sa jag att det var gulligt att han frågade, men eftersom det var en månad tills han blev myndig tyckte jag inte att jag hade så mycket att säga till om.
Här om dagen berättade han att de planera en utlandsresa, Turkiet kanske, om det var okej?
Mitt svar, att glöm inte smörja in dig med solkräm bara, hade tydligen väckt en del munterhet.
Det känns bra på något sätt, det känns som jag har gjort något rätt.
