Personligen är jag väldigt glad för att samhället har gått framåt. Min faster föddes med Downs syndrom för snart sjuttio år sedan. Hennes mamma och pappa blev tillsagda att "det är en komplett idiot, lämna bort henne". De gjorde det, för sådan var tiden, hennes bror träffade inte henne på många år. Det pratades inte om henne, jag var nog sju år innan jag visste om att jag hade en faster.
När jag blev vuxen och började jobba i omsorgen var jag länge irriterad på min farmor som inte var riktigt bekväm med att prata om sin dotter. Nu har jag mer förståelse, det kan inte varit lätt att lämna sitt barn som hon gjorde.
Idag är det som tur var annorlunda, inte perfekt, men min kompis flicka som har Downs syndrom får växa upp med sin familj runt om sig, hon får ha sina brosor att leka och retas med, och en mamma och pappa som stoppar om henne varje kväll.
