Natt.

Har hoppat in och tagit två nätter på jobbet. Det här är den andra, och jag är minst sagt lite seg. Lite rädd är jag också. För ett par veckor sedan hade vi en mus på jobbet, och eftersom det är det värsta jag vet, så känns det lite olustigt. En stor boaorm i köket hade känts mer okej än en liten sketen mus som springer omkring och som man inte vet var den är.
Lugnt är det här med, så jag försöker slå ihjäl tiden med surfande, läsning och tittande på tv serie. Just nu bråkar tekniken med mig, så jag är så pass irriterad som man orkar bli halv två på natten. Fem och en halv timme kvar!

Juldagen.

Den här dagen är nästan bättre än själva julafton. Vi har inte gjort ett endaste dugg idag, bara slappat och tagit det lugnt. Alla har varit hemma, och julmaten smakade nästan bättre idag. Nu har vi satt på en film och tänt ljus. Jag blir varm inombords när jag tittar på mina barn. Hur har jag lyckats få så här underbara barn? Lycka!

Jul igen.

Julafton om två dagar. Julfriden börjar infinna sig, trots att det är lite kvar att göra . Det känns faktiskt sim läget är under kontroll, trots att det är jobb i morgon, och trots att jag hade hjärtklappning och stressgråt i halsen i veckan. Det blir nog bra i år med.

Hjärtat smälter.

Storkillen PRAOar i skolan. Jag hämtar honom där på en gympalektion för ett läkarbesök. Det är min bästa kompis yngste som har gympa. Han sitter i ett led och väntar på sin tur. Plötsligt får han syn på mig och skiner upp i det största leendet jag sett, samtidigt som han vinkar till mig. Du lilleplutt. Dig har jag burit och haft i knät. Du kallade mig mamma och sen mitt namn efter. Du var den siste lille som var med på våra fikadejter. Ditt leende i dag lyser upp min dag!

15år.

Finns det något mer hjärtslitande än en förkrossad 15åring? Som är så trött och olycklig att det är okej att mamma håller om honom när han gråter hejdlöst. Vad det är svårt att vara förälder de gångerna, att hitta rätt ord, att hjälpa och lindra. Så mycket lättare det var när han var tre och tårarna och ledsnaden försvann efter ett par minuters vaggning. Nu hoppas jag att han kan sova lugnt, och att allt känns bättre i morgon. Att vi alla har lärt oss något. Själv känner jag mig helt trasig och fylld av gråt, så sömnen känns långt borta. Gråten borde få komma ut, men vi har planeringsdag i morgon, och jag vill slippa förklara svullna ögonlock.

Torka aldrig tårar utan handskar.

På väg hem. Jag har haft härliga dagar, men det ska bli underbart att komma hem. Det jag bär med mig är Jonas Gardells prat om sin bok. Jag lyssnade på honom i en halvtimme, och efteråt var jag så tagen att jag var tvungen att sätta mig en stund. Nu på tåget har jag läst ut boken, och jag har haft tårar i ögonen många gånger. Jag beundrar så hans förmåga att blanda det sorgliga med humor, hans passion när han pratar, hans sätt att ta upp ett så viktigt ämne och få mig att förstå att det bara var 30år sedan det hände. Det här är en bok som stannar hos mig.

På väg.

Just nu på väg. Rätt så trött och sliten, men på väg. Alldeles själv åker jag tåg mot ensamdagar hos syrran. Det ska bli bokmässa, tanketid, shopping, och umgänge med syrran och hennes familj. Det är lyx sitta på ett tåg med kaffe och en ny bok i tre timmar. Ingen tvätt ska tvättas, inga träningstider ska passas. Jag är på väg!

Vänner.

Igår under städningen fick jag ett sms från en vän jag tyvärr träffar så ofta. Hon undrade om hon kunde komma förbi, de var i närheten. Hon kom och vi drack the och pratade, och jag tänkte, att så skönt det är när någon man tycker om kommer helt spontant, och så skönt det är med sådana vänner som det inte gör något om man inte träffas på ett tag, man tar bara vid där man slutade. På kvällen var jag i stan och skulle vänta på att Storkillen skulle träna fotboll. Jag ringde min äldsta vän och visst fick jag komma. Jag tillbringade en timme i hennes kök, det känns så skönt att vara så bekväm med någon att det inte gör något att man är där när barnen ska nattas. Jag har någon vän till, av lite nyare datum, sen finns det en som är en kompis som kanske blir en vän, och ett par bekanta. Jag är lätt att bli bekant med, men jag har svårt att tro att någon faktiskt vill vara med mig, att jag duger. Naturligtvis inser jag att det hänger ihop med min skoltid, att jag var rätt så ensam då, men det gör ju inte saken lättare. Fast å andra sidan, jag har ju hellre några bra och goda vänner än många "sådär" vänner. Mellan vän träffarna igår hann jag även med en Rockkollo avslutning. Det brukar alltid vara något som är bra i dem, men igår var det skitdåligt. Så kanske man inte får säga när man har barn som är med och spelar, men skitdåligt var ordet. Eller som Storkillen sa,askasst.

39.

Jag har födelsedag i dag. 39 hela år blir jag. Det känns som det är nu det gäller, nästa gång blir jag 40, och på något sätt känns det som då, om inte förr, ska man ha tänkt över sitt liv, ha koll på vad man gör. Var vill jag vara om ett år? Jag vet faktiskt inte, jag är rätt nöjd med mitt liv, de flesta dagar i alla fall. Det som stör mig mest och oftast är något så ytligt som min vikt. Jag väger för mycket, och det blir inte bättre, så det måste jag göra något åt. Inte bara för utseendets skull, utan rent hälsomässigt. Det får bli det första målet. Till min 40årsdag ska jag vara nöjd med min vikt. Det är bara att sätta igång, men inte förrän i morgon, idag firar jag födelsedag och då äts det choklad i mängder!

Selleri.

Dottern har börjat göra smoothie på morgnarna. Idag skulle hon trots att hon hade en tid att passa prova ett nytt recept. Hon hackade och mixade med en allt mer stressad mamma bredvid sig. Jag var tveksam till receptet från början, det innehöll banan, sallad, äpple, päron och selleri. Mycket riktigt, efter ett par klunkar bytte hon ut det mot lite vanlig yoggi. Sen var hon tvungen att rusa. Så nu sitter jag här med ett upp och nervänt kök, och en hel kanna med någon grön gegga som mest påminner om hästdreggel. Luktar illa gör det med. Jag visste väl att det inte kan komma något bra av att köpa selleri!

Så här ska sommaren vara!

Det ska vara varmt så man nästan smälter bort. Det ska vara semester. Det ska vara bruna ben, salta bad, grillkvällar med vin och trevligt sällskap. Sist men inte minst, det ska vara fotbollscup.

Blåbär!

Jag plockar, precis som varje sommar, blåbär med lätt mani. I år är det många blåbär, och jag får lite lätt panik över att inte hinna få med mig alla hem. Nu när jag jag blundade såg jag kvistar med blåbär åka runt. Är det här verkligen nyttigt?

Natt.

Mannen har åkt hem för att jobba, och trots att jag saknar honom, så har det blivit lite av en tradition att vara ensam med barnen i husvagnen. Men jag har stora barn nu, så ikväll är det bara Lilleman som är här med mig. Det känns konstigt, men okej. Kvällen har tillbringats i ett förtält med gamla vänner och nya bekantskaper. Lättsamt, trevligt och roligt. Jag hade tänkt skriva om campinglivets alla sidor, men orken räcker inte, så kanske i morgon. Godnatt!

Semester!

Morgonpromenad längs med havet. Semestern har börjat.

Så är det nog!

Ett barn på jobbet försöker att berätta något för mig. Efter att ha sagt va? ett antal gånger säger jag: -Jag fattar faktiskt ingenting. Svaret kommer blixtsnabbt:- Men du har ju ingen hjärna. Så måste det vara. Eller har den bara tagit semester, det är ju bara en timme kvar till resten av mig tar ledigt!

Ren njutning.

I dag har det varit en sådan dag när orken varit nästan obefintlig. Men den räckte i alla fall till att bädda rent och damma i sovrummet ( plocka blåbär, göra muffins, tvätta och laga mat med, kanske var jag inte så seg som jag trodde!). Hur som helst, att lägga sig i ett rent sovrum med manglade lakan, det är ren njutning.

Öva semester.

Jag har jobbat många dagar den sista tiden. Närmre bestämt alla utom en sedan midsommarafton. Tror aldrig att jag längtat efter semestern som i år. Därför är det väldigt skönt att veta att jag jobbar sista dagen på fredag, fram tills dess är jag ledig, så ikväll övar jag på att ha semester, jag sitter på altanen med ett glas vin och bara är. Trots att jag behöver en filt, vinet är sådär gott, knotten plågar mig och att jag håller på att somna så känns det som jag kan vänja mig vid det här!

Utan ord.

Orden tog slut. Jag skulle velat skriva om hur trängd jag kände mig när L dök upp här på konfirmationen. Om hur jag tyckte att det var hennes sak att inleda ett samtal. Om hur märkligt det är att ha en gäst som inte yttrar ett ord till en. Om hur sårad jag känner mig över att mamma verkar tycka att bara för hon kom är det min sak att vara som vanligt. Men orden tog slut där någon gång i maj. Så jag får nöja mig med det här. Och för övrigt tror jag nog att Storkillen var nöjd med sin konfirmation!

Njutbart.

I en solstol. Värmande sol. Innan en promenad i varm sand längs med havet. I kväll grillning och vin med kompisar. Livet är skönt.

Vår

10 minuter tills jobbet börjar, men jag kan inte förmå mig att gå in tidigare, morgonen är allt för vacker, så grön och skir. Jag försöker andas, tröttheten den här veckan är mördande. Allt för mycket jobb och allt för många tankar som ska tänkas. Ett rejält dåligt samvete för att jag inte har hunnit med mina barn har jag också, så i em har jag kompat ut för att vara hemma när Lilleman kommer hem.

Ångest

Just nu mår jag skit. Pulsen är hög och det är svårt att andas. Gråten sitter som en klump i halsen. Jag vet inte om jag klarar att L kommer. Jag vill men ändå inte. Pratade med min mamma innan. Hon sa till mig att "inte låtsas om något" om hon kom. Jo, visst, det är jag som behöver sägas till, det är jag som varit knäpp i flera år. Åter igen, det är på Ls villkor, hon bestämmer, jag ska väl bara vara tyst och gilla läget. Åter igen, om jag visste att jag har gjort något fel så kan jag be om ursäkt, om inte för det jag gjort, så för att det blivit fel. Men jag vet inte! Fan vad det stör mig att jag ska behöva må dåligt för det då.

Och hur ska jag reagera på det?

Storkillen konfirmeras på söndag. Släkten är naturligtvis bjuden. I går pratade jag med Ls man om vilken tid det är. Han avslutar med att lite förbigående säga att de kanske kommer fyra. - Ni är så välkomna säger jag.
Efteråt sitter jag och bara gapar. Om jag ska vara ärlig är det här med L något som jag inte tillåtit mig att låta ta plats i mitt liv den senaste tiden. Hon får gärna komma, jag tvivlar att vi någonsin kommer att ha en normal relation, men det blir ju lättare om hon kan träffa mig när det behövs. Samtidigt känner jag mig lite trängd. Hon har gjort mig så illa, jag har mått så dåligt över det här, och nu ska hon utan vidare komma hem till mig. Känns lite, jag vet inte, lite knäppt kanske. Men visst, det är Storkillens dag och hon är familj, så vi kör väl på det. Jag måste bara ladda lite mentalt.

En vanlig dag på jobbet.

Lång dag!

Började jobba väldigt tidigt idag, sen känns det som om jag bara har flängt mellan olika möten. Hade lönesamtal med chefen, men det är inget klart med hur mycket pengar det finns till löner, så det blev mest ett allmänt samtal om hur det är på jobbet, och lite vad jag är bra på. Vi tyckte faktiskt rätt så lika, och jag kände mig rätt så glad och nöjd efter samtalet, dels har hon faktiskt sett att jag ställt upp en hel del under våren, dels så sa hon att jag var bra och att hon gillar mig, och sådant gläder ju alltid. Nästa möte var med min elevs lärare, och herre Gud,vad lärare gillar sin egen röst! I alla fall den här läraren, hon malde och malde, tills jag sa att jag var tvungen att åka hem. Kvällen har åter igen bjudit på bokträff. I den här gruppen hade vi läst "Den utstötte" av Sadie Jones. En bra, men något mörk bok. Den var bra, trots att det som stod som stod som baksidestext inte riktigt stämmer med boken. Vi var nog alla ense om att den var läsvärd!

Natt!

Sitter på jobbet och äter wasabinötter och försöker hålla mig vaken. Jag brukar inte jobba natt, men nu fanns det ingen som kunde/ville, och eftersom det ändå var min jobbhelg kan jag lika gärna vara här på natten. Fast lite jobbigt är det att hålla sig vaken. Dagen i dag (igår) ängnades åt att sy förkläden i modell 2.0, och omvandla ett par secondhand byxor till hippiejeans. Jag gillar verkligen inte att sy, jag är alldeles för slarvig för att slutresultatet ska bli bra, men nu har Prinsessan snart dansuppvisning, och en del av sakerna hittade jag inte att köpa.(Jo, man kan köpa servitrisförkläden som en del av en porrutstyrsel, men där går min gräns, det får hon bara inte ha!) Tacka vet jag fotboll, där är det bara att välja mellan en miljon (svin)dyra skor! Jag började min förklädes tillverkning i förgår, tyckte att jag varit smart som köpt ett begangnat överlakan med vacker spets, det var bara att klippa till lagom bitar och sy på band. Det blev tre. Prinsessan var inte helt nöjd. Googlade lite. Det påstods att det var SÅÅ lätt att sy en volang. Förklädesmodell 2.0 blev med volang. Det blev två sådana. Prinsessan godkände modellen, så nu har vi inget vitt tyg eller tråd hemma, där i mot har vi ett gäng förkläden, så jag kan förse halva dansgruppen med taskigt sydda förkläden, de kommer bli SÅ glada! Hippiejeansen då: De första gardiner jag sydde när jag hade flyttat hemifrån var tygrika, draperade och färgglada. Efter ett par år sydde jag om dem lite, dvs, jag tog bort ett antal meter färgrikt tyg, och det tyget använde vi nu att kila jeansen med. Sen klippte vi ut en hjärtformad laqpp som skulle sys på. Senare sa jag och la mig på soffan. Sessan tyckte då synd om sin mor som hon hört svära över symaskinen, så hon skulle sy på lappen sjäv. Men herre gud, lär de sig ingeting i skolan nu för tiden? Det börjar med att hon när hon sytt en stund frågar om hon ska knyta en knut på tråden hon syr med. Suck! Ja det är det första man gör. Ytterliggare en stund senare upptäcker hon att hon sytt i genom både framsida och baksida av byxorna. Då sa hennes mor till henne att gå och spela gitarr, så ska jag fixa lappen vid tillfälle. Hmm, nu råkade jag i mitt halvtrötta tillstånd klia mig i ögat med samma fingrar som jag plockat i mig wasabinötter med. Nu är jag lite mer vaken, ögat svider som eld. Se det som en lärdom; klia inte ögonen med wasabifingrar!

Kärleken till Frank.

Efter rekommendation bestämde jag att vi skulle läsa "Kärleken till Frank" i min ena bokklubb. ( Ja, jag är med i två, det är så kul så varför nöja sig med en?) Den handlar om en kvinna som i början av 1900talet lämnar sin man och sina barn för att leva med sin stora kärlek. När jag igår, med Lilleman sovandes bredvid mig läste om hur hon smiter ut från sina barn en natt utan att veta om och när hon får träffa dem igen gjorde det fysiskt ont i mig. Nu är ju livet annorlunda, men att göra ett sådant val, hur klarar man det?

Burpees- djävulens påfund!

Det var ett par veckor sedan jag tränade, och då känns det som om man ska dö när instruktören avslutar med 15 burpeesoch sen VILA i planka.

Dagens lärdom.

Titta vilken burk du sticker ner fingret i. De torra läpparna blir inte mjuka och pussvänliga om man råkar ta tigerbalsam.

Sova!

Är nästan medvetslös av trötthet. Måste sova! Dagen har varit lång, bäst i dag var Prinsessans musikuppspelning.Hon var fantastisk! Tyvärr var inte ljudet det bästa. Eller tyvärr och tyvärr, när gruppen innan uppträdde var jag rätt så glad över set taskiga ljudet!

Om man.

Om man som jag är en slarvig person som inte skriver vad sakerna man stoppar i frysen innehåller. Om man som jag kör frystömning på påsklovet. Om man som jag blir alldeles uppslukad av att läsa en blogg( majagraddnos.wordpress.com/)och skjuter på matlagningen i det längsta. Då blir man väldigt glad att barnen inte bara godkänner maten, utan också säger att den är väldigt god. Om man som jag har lyckats ta upp en påse med kycklingfile' och en med fläskytterfile', som man slängt ihop i samma gryta.

Oh, hjälp!

För första gången har barnen en kompis hemma som dricker kaffe. Återigen en sådan där grej som får mig att fundera på hur gammal jag är. Just den tiden med de första kaffekopparna, och filmmarathon hela natten, och nya kompisar som dök upp hemma, det är en tid som känns så nära, och samtidigt så långt borta. Den där tjejen som var så klok, som löste världsproblemen, hur omogen var hon egentligen? En kul tid på många sätt, fast jag står fast vid att jag inte för en miljon vill göra om min högstadietid.

Stalkervarning.

Internet är ett fantastiskt påhitt, det är mycket man kan använda det till, men de senaste dagarna känns det nästan som jag har förvandlats till en stalker, tack vare internet. Jag har kontaktat en vilt främmande kille på Facebook, bara för att han kanske kan vara bror till min gamla brevkompis som jag för många år sedan tappade kontakten med. Är det inte han så undrar han säkert om det är något nytt sätt att Facebookragga på. Den andra personen som jag har kontaktat utan att känna är en tjej som har en blogg jag brukar att läsa. En del inlägg är lösenordsskyddade, men för första gången i mitt liv har jag bett om ett lösenord. Till min glädje fick jag det, ska glatt erkänna att det tog mig hela dagen att samla mod att skicka mejlet. Fast det är klart, jag kände mig som en tonåring som skulle kontakta sin idol.

Helg.

Helgen har ägnats åt jobb, firande av storkillens födelsedag, och alldeles för mycket godisätande. Just nu är jag trött, sängen borde vara en bra ide', men det är rätt så skönt att bara sitta här. I morgon är det påsklov och jag har ledig dag. Då ska jag inte äta något godis alls. Tror jag.

Stress.

Jag hatar när det händer. När jag känner att jag liksom tappar taget om tillvaron, när den liksom förvinner, och jag får svimmningssug i huvudet. När jag kör bil och får kämpa med tårarna, av ingen anledning alls. Jag hatar det. Och jag vet inte varför det är så nu.

Bokträff

Bokträff hos mig idag. Alltid lika trevligt, god mat och roliga diskussioner. Den här gången hade vi läst Kerstin EkmanS Grand final i skojarbranchen, och vi hade minst sagt delade uppfattningar om den. Jag själv tyckte att den var bra, men inte fantastisk, och lite rörig. Någon, som inte gillade den, hade uppfattat att de båda huvudpersonerna igentligen var samma person, men så tänkte aldrig jag.
Nu har jag hunnit med att titta på Biggest loser på datorn och lipat lite över vilka fantastiska prestationer de gjort. Borde gå och lägga mig, men det är alldeles för skönt att sitta i tystnaden och njuta av en städad undervåning.

Tänkte inte på det.

När jag sprang här om dagen hade jag mp3n i ett nyckelband runt halsen. Det resulterade i skavsår, så att det ser ut som någon försökt strypa mig, alternativt att mannen har gett mig sugmärken. Så kan man ju inte ha det, så jag investerade i ett par springthigts med ficka. Nya saker vill man ju använda, så jag drog iväg på en springrunda på fm, den längsta på länge faktiskt, sprang i 45 minuter och kände mig nöjd, tightsen var sköna dessutom, men när jag kommer hem var jag sådär skönttrött i benen, och lite lätt stel. Då kommer Prinsessan hem och påminner mig om att vi bokat in oss på både afropower och pump på kvällen. Jaha, man dör väl inte av att benen känns som om de ska gå av?

Att räcka till.

Just nu känns det som om jag inte gör det. Räcker till alltså. Det är så många i min närhet som jag vill finnas för just nu. Det är den bästaste vännen som har ett sjukt barn, jag oroar mig inte bara för honom utan också för min vän, hur mår hon i all denna oro? Min äldsta vän borde jag också höra av mig till, det händer en stor grej i hennes liv, hur går det, hur mår de? En jobbarkompisar har bekymmer, och jag har inte riktigt hunnit med att fråga hur det är, eller jo, fråga hinner man alltid, men det passar inte alltid. På jobbet är det körigt, sjukt folk, inga vikarier, och en hög arbetsbelastning. Eftersom jag inte jobbar heltid känner jag trycket på mig att ställa upp, och det ger mindre tid till alla övriga. Tack och lov för Facebook och sms, där kan man skicka små meddelanden med sliter omtanke, för ringa eller träffas har bara inte hunnits med.

Något att tänka på.

Jag borde verkligen lära mig. Det finns vissa människor som man inte ska fråga om hur det är. I alla fall inte om man bara har en snabb sak att klara av i telefon. Vissa människor som man bara är ytligt bekanta med ska man inte heller fråga när man springer ihop på Ica, i alla fall inte om man har planer på att göra något mer den dagen. Missförstå mig rätt, jag bryr mig väldigt mycket om andra, brukar få höra att jag är bra på att lyssna, men ibland frågar man bara för att vara artig, och varför i hela friden är det alltid samma människor som känner att de måste dela med sig av hela familjens ( oftast mycket jobbiga ) förkylningshistoria?

Cool Prinsessa.

Min tjej, Prinsessan, hon har blivit rätt så stor, hon går i sexan, och det är klart att jag ser henne med mammaögon, men ändå, jag tycker att hon är cool. Jag önskar att jag hade varit lite mer som hon när jag var 12.Söt är hon också, fast inte på något tufft och tonårsaktigt sätt, utan mer vanligt söt. Vad som gör henne speciell är att hon gör som hon vill, hon sysslar med de saker hon tycker är kul, oavsett vad andra gör, hon hoppar glatt på saker där hon inte känner någon, och det tror jag är rätt så ovanligt. Hon är väldigt musikalisk också, och att stå på en scen är inget hon backar för, och även där är hon cool.Om hon spelar hon fel, mikrofoner trillar eller ungar svimmar, det påverkar inte henne, hon bara är.
Nu är det snart dags för henne att byta skola och då ska man välja några kompisar man vill gå med, men hon har frågat om man inte kan låta bli att välja, de i hennes klass umgås hon ändå inte med, så varför ska hon fortsätta gå med dem..