Utan ord.

Orden tog slut. Jag skulle velat skriva om hur trängd jag kände mig när L dök upp här på konfirmationen. Om hur jag tyckte att det var hennes sak att inleda ett samtal. Om hur märkligt det är att ha en gäst som inte yttrar ett ord till en. Om hur sårad jag känner mig över att mamma verkar tycka att bara för hon kom är det min sak att vara som vanligt. Men orden tog slut där någon gång i maj. Så jag får nöja mig med det här. Och för övrigt tror jag nog att Storkillen var nöjd med sin konfirmation!