Storkillen konfirmeras på söndag. Släkten är naturligtvis bjuden. I går pratade jag med Ls man om vilken tid det är. Han avslutar med att lite förbigående säga att de kanske kommer fyra. - Ni är så välkomna säger jag.
Efteråt sitter jag och bara gapar. Om jag ska vara ärlig är det här med L något som jag inte tillåtit mig att låta ta plats i mitt liv den senaste tiden. Hon får gärna komma, jag tvivlar att vi någonsin kommer att ha en normal relation, men det blir ju lättare om hon kan träffa mig när det behövs. Samtidigt känner jag mig lite trängd. Hon har gjort mig så illa, jag har mått så dåligt över det här, och nu ska hon utan vidare komma hem till mig. Känns lite, jag vet inte, lite knäppt kanske. Men visst, det är Storkillens dag och hon är familj, så vi kör väl på det. Jag måste bara ladda lite mentalt.
