15år.

Finns det något mer hjärtslitande än en förkrossad 15åring? Som är så trött och olycklig att det är okej att mamma håller om honom när han gråter hejdlöst. Vad det är svårt att vara förälder de gångerna, att hitta rätt ord, att hjälpa och lindra. Så mycket lättare det var när han var tre och tårarna och ledsnaden försvann efter ett par minuters vaggning. Nu hoppas jag att han kan sova lugnt, och att allt känns bättre i morgon. Att vi alla har lärt oss något. Själv känner jag mig helt trasig och fylld av gråt, så sömnen känns långt borta. Gråten borde få komma ut, men vi har planeringsdag i morgon, och jag vill slippa förklara svullna ögonlock.