Att räcka till.

Just nu känns det som om jag inte gör det. Räcker till alltså. Det är så många i min närhet som jag vill finnas för just nu. Det är den bästaste vännen som har ett sjukt barn, jag oroar mig inte bara för honom utan också för min vän, hur mår hon i all denna oro? Min äldsta vän borde jag också höra av mig till, det händer en stor grej i hennes liv, hur går det, hur mår de? En jobbarkompisar har bekymmer, och jag har inte riktigt hunnit med att fråga hur det är, eller jo, fråga hinner man alltid, men det passar inte alltid. På jobbet är det körigt, sjukt folk, inga vikarier, och en hög arbetsbelastning. Eftersom jag inte jobbar heltid känner jag trycket på mig att ställa upp, och det ger mindre tid till alla övriga. Tack och lov för Facebook och sms, där kan man skicka små meddelanden med sliter omtanke, för ringa eller träffas har bara inte hunnits med.