Tre saker.

Tre saker som jag har nött in i mina barn:
1. Allt blir bättre med glitter.
2. Undvik vänstersvängar. Använd rondeller.
3. Frågar de efter en svensk som producent/kompositör till en internationellt känd låt, säg Max Martin.

De kommer klara sig länge på den här samlade visdomen från mig. ( Däremot. Däremot kan jag inte hjälpa till med mattetal som innefattar x upphöjt till två i parenteser adderade med varandra. Minns att jag frågade min mattelärare vad jag skulle ha den kunskapen till. Nu vet jag.)

Morgon i oktober.

Kanelbullensdag. Ledig. Har pyjamas och regnbågstossor på. Lite lätt värk i kroppen efter ett jobbigt träningspass igår. Har ändå bestämt att det ska springas idag. Det lär bli tungt, och det lär inte bli långt, men springa ska jag. Trots att det blåser och eventuellt regnar ute.
Har fjäskat för min Lilleman och serverat nybakade bullar till frukost. Det låter mer pretto än vad det är, orkar verkligen inte baka kanelbullar klockan sex på morgonen. Däremot orkade jag fixa bullar igår. De fick kalljäsa på altanen och behövde bara penslas, sockras och skjutsas in i ugnen nu på morgonen. Ärligt talat är mina vanliga bullar bättre, men som nybakat funkar de absolut. Jag är definitivt dagens mamma i det här huset. ( Betyget är satt av ett av tre barn, men iallafall.)
Nu ska jag försöka välja ett snyggt nagellack, och sen springa, dottern har studiedag och var tydligen sugen på att övningsköra till IKEA. Synd bara att de har så dyrt inträde där.

Det var en gång.

Bläddrade lite förstrött i helgens tidning på jobbet. Plötsligt hajar till. Det namnet i den dödsannonsen känner jag igen. Vem? Jo, jag minns. Jag minns mitt första riktiga jobb, en kvinna med pepparkornsbruna ögon, hes skånska och härligt skratt. Hon var bitsk och rättfram och jag tyckte alldeles förfärligt mycket om henne. Trots en ålderskillnad på tjugo år klickade vi. Hon var lätt att prata med, att skratta med. Hon sa till mig att inte låta mig tryckas ner av vissa lite bossiga arbetskamrater. Ett par år senare var jag tillbaka på den arbetsplatsen, och hon tittade på mig och undrade när bebisen skulle komma?  Jo, den skulle komma, men det var inget som jag hade börjat dela med mig av. Men hon visste.
För ett, två år sedan träffades vi helt oväntat igen genom våra jobb. Vi kände igen varandra, för min del var det inte så svårt, hon var sig lik, lite magrare och gråare, men ändå sig lik, hon fick nog fundera lite, jag har gått från tonåring till vuxen till medelålders på den här tiden. Jag tror att hon nämnde att hon varit sjuk, men nu skulle jobba tills pensioneringen. Vi sågs bara en kort stund, hann prata en timme eller så, och det mesta var jobbrelaterat, men det kändes ändå som förr. Sen har jag inte träffat henne, och faktiskt inte hört något om henne heller. Förrän idag. Just nu känner jag mig sorgsen, och på något sätt, trots att vi inte hade någon kontakt, så känns världen tommare.

Aj, och sånt.

Igår var det dags för höstens första gruppträningspass. Tabata blev det. Trots att jag var helt slut efter en alldeles för lång jobbvecka så var det kul, jag behöver verkligen den omväxlingen i min träning. Men. Det är inte rimligt att man ska ha så ont efter ett pass, det är ju inte så att jag har suttit stilla hela sommaren, jag har ju både sprungit och gått. Idag är min första lediga dag på en vecka, och jag har en lista med saker jag ska göra. Men, återigen men. Jag har ta mig fan svårt att lyfta kaffemuggen utan att stöna. Det är i samma klass som när jag tränade mitt livs första boxpass efter en väldigt stillasittande graviditet. Det gör ont i benen när jag sitter still, undrar hur det ska bli ikväll, träningsvärken brukar ju vara värst efter ett dygn.
Fast ändå. Jag hade tyngre stång än de flesta yngre tjejerna, och då började jag ändå lite försiktigt eftersom det var första gången. Och jag orkade med. Däremot är jag svag i plankan, det borde jag nog jobba lite på. Fast inte idag, idag får jag vara glad om det blir några löpsteg på den planerade springrundan.
Igår såg jag att det fanns lite blåbär kvar i min skog, kanske ska jag unna mig nöjet att plocka blåbär för sista gången i år. Frågan är bara om jag kommer ner till blåbären.
Ändå, trots ontgnäll, och duggregn ute, så känns den här dagen bra.

Höst.

Idag har jag strumpor på mig. Strumpor och långa mysbyxor. Nu är det officiellt höst. Skulle vilja sitta kvar här i soffan och inte göra någonting resten av dagen. Den här veckan har varit intensiv. Tyvärr är den inte slut än. Ikväll är jag fikaansvarig på orkesterrepet, imorgon efter en spelning firar vi dottern med far och morföräldrar. Det betyder att jag måste baka idag. Jag gillar att baka, är rätt så bra på det, men idag känns det motigt. På söndag ska vi fira en jobbarkompis som fyllt år. Känns sådär kul, det är en person jag inte är särskilt förtjust i. Har inte lust och lägga tid på henne. Men jag gör det. Det är på något sätt självklart, sånt kan man inte hoppa över.
Fasen vad deppig jag blev nu, får rycka upp mig lite. Jag hinner sova lite längre imorgon, och det gör ingenting om jag somnar i soffan vid nio ikväll.
Nu gör jag en bra dag av det här! Bakar lite, och ser sen till att komma ut och får lite frisk luft, även om det regnar.
Sa jag att det är höst?

18 år. Igen.

Så kom den då. Prinsessan/Estetungens 18årsdag. Hon ville ha ( krävde ) en överraskning, för det fick ju storebror. Att fixa en överraskning till någon som väntar sig det är inte det lättaste. Men det gick. Hon blev överraskad. Och glad. Själv var jag övertygad om att jag skulle dö av stress dagen innan, men jag överlevde. Fast det var en lång dag som började med att jag stekte pannkakor tio i sex på morgonen och slutade vid midnatt i ett berg av disk. Hennes kusin från en annan stad dök upp efter skolan och på kvällen satt det plötslig 12 kompisar i soffan.
Så jo, just nu känner jag mig som en bra mamma. Mitt 18årsbrev till henne gjorde henne tårögd, fick min man att krama mig hårt, och när storebrors favoritkompis hade läst det ( la det på Instagram), skickade han ett meddelande om att han började gråta. Sämre betyg kan man få.
Idag har jag varit trött. Lyckade fixa till lite av resterna till helt okej mat, och sen kom min ena bokcirkel hit. Americanah heter boken vi har läst, och den var verkligen läsvärd. Nu borde jag i rimlighetens namn gå och lägga mig, men här är rätt så städat och det brinner lite ljus, och det är så skönt att bara sitta här.

18år.

Nu hjärtat mitt är du 18. Det känns inte som det var så länge sedan du kom. Helt självklart var du ditt namn, det gick liksom inte att missa.

Vilken tid vi har haft! Du hade det gladaste och mest smittsamma skrattet, och det argaste och ilsknaste skriket.

Du var envis, självständig, verbal, kaxig och gjorde bara det du själv ville. Egenskaper som allt som oftast gjorde att jag ville sälja dig.

Idag är de egenskaperna nedtonade, men det gör mig glad att de finns kvar.

Du är dessutom stark, omtänksam och smart ( även om du döljer det bra med dina "Joey moment" allt som oftast).

Jag är löjligt stolt över dig. 

Att se dig på en scen, stråla som bara du gör, gör mig alltid 

tårögd.

Att dricka kaffe med dig, föra ett knassamtal på telefon, skratta så jag får ont i magen eller sjunga schlagerlåtar högt i bilen med dig är saker som gör mig glad.

Den som får ha dig i sitt liv har tur.

Du har aldrig brytt dig om vad andra gjort, du har valt din egen väg. Fortsätt med det.

Ibland är det läskigt, ibland vet man inte om man ska gå till höger eller vänster. Ibland vet man faktiskt inte ens vad som ä r höger eller vänster, men jag kommer alltid att gå bredvid och behövs det håller jag din hand. Jag kommer att ge dig råd du inte vill ha, lägga mig i saker du inte tycker angår mig. Det är så, för det är så mammor gör. Men:                                      "Ta plats min vän, världen är din

Nu finns det inga men, sätt den i spinn.

Snurra den du

Det bor en glitterprinsessa i mig.

Jag var barn på 70-talet. Mina första kläder var bruna och orangea, min mammas favoriter på den tiden. I vårt nybyggda hus var kyl och frys gröna, medaljongtapeterna bruna och oreanga, heltäckningsmattan i mitt rum gick i gulorange, huset var brunt med gulgrönt tegel. Min mamma var dessutom en mamma som hade velat, men inte fått spela fotboll när hon var liten, hon ville ha kort hår, gillade inte klänning och kjol.
Hur som helst. Helt plötsligt upptäckte jag de rosa och blå pennorna bland tuschpennorna. Hur fina de var. Jag ville ha långt hår ( mamma gillade det inte, hon var inte bra på flätor), drottning Silvia var den vackraste person jag visste.
Min farmor gillade fina saker, hon hade ett stort smyckeskrin fullt med halsband som vi fick prova. Hon hade högklackade skor i guld, som gjorda att leka prinsessa i. Eller, min farmor sa "gull", hon älskade ""gull". Nagellack och parfym fick man också hos henne.
Under flera år fick jag för mig att det var fult på något sätt att gilla "bling". Rosa var en färg jag aldrig  någonsin använde. Så fick jag en dotter. En dotter med stark vilja. Hon älskade rosa. Hon älskade prinsessor. Glitter. Hon fick ärva brorsans jeans, och det var okej, bara man hade en rosa/ glittrig tröja till.
Dotterns prinsessperiod gick över någon gång i början av skolåldern, men helt plötsligt fanns det rosa kläder i min garderob. Jag vågade mig på att köpa en tröja med glittertryck. Idag skäms jag inte för det, jag gillar saker som glittrar, öronhängen med sten är finare än de utan, nagellack med glitter, tja, jag har svårt att stå i mot.Jag kallar det min farmorgen. Ibland får jag trycka ner den lite, det är ju inte meningen att jag ska se ut som en julgran.
Men när jag låter min inre glitterprinsessa komma fram så tänker jag på min farmor.
Jag är helt säker på att hon hade gillat mina tre senaste skoinköp.

Att släppa taget.

För två veckor sedan ringer telefonen sent på kvällen. Det är storsonen som berättar att han och flickvännen har fått en lägenhet. Mamman, som hade som hade somnat sover knappt något den natten. Jag ligger vaken och går igenom vad de har och vad de behöver skaffa. Gläds åt att det verkar vara en bra lägenhet. Ibland tränger tanken igenom, han ska flytta. Jag tränger undan den. Lägenheten visar sig vara kanon, rymlig, billig och centralt belägen. Jag berättar för vänner och arbetskamrater. Säger att "visst är det lite konstigt att han inte ska bo hemma längre, visst känns det lite jobbigt, men så roligt för dem". Fast det känns inte speciellt jobbigt, det känns ingenting när jag försöker att känna efter.
Igår flyttade vi lite grejer. Jag hängde i deras lägenhet i ett par timmar. Körde hem rätt så sent. Hemma i köket börjar jag plötsligt att gråta. Det går inte att hejda. Det är nästan svårt att andas. Lyckas att lugna ner mig. Sover dåligt. Vaknar nedstämd. Försöket fejka bra humör genom att spela gamla favoritlåtar i bilen, sådana som jag älskade för länge sedan. Det funkar inte. Hela dagen har tårarna varit på väg. Inser att det måste kanske vara så här. Jag måste få sakna. Måste få vara ledsen, samtidigt som jag är glad. Jag är glad att jag har en 20åring som är så vettig att jag inte behöver att oroa mig.

Bra dag.

Vissa dagar är så bra att man skulle bli hatad på Facebook om man redogjorde för dem där. Sådana dagar som man tror att andra ljuger ihop. En sådan dag har jag haft idag. Vaknade utvilad innan klockan ringde. Morgonpromenad i solen, hörde göken för första gången i år. Köpte frallor gick hem och fick en del gjort innan mamma och pappa kom. Kaffe och frallor på altanen, sen satte vi fart. Pappa monterade ner våt söndriga studsmatta, fotbollsmål och gungställning. Mamma putsade fönster, jag dammade, torkade altanen och åkte med pappa till tippen. Bjöd på sill och potatis till lunch, det kan vara det godaste jag har ätit i år! Mer städ och fix, sen en tur till blomsterhandeln för att fixa lite nya blommor som mamma planterade, jag är nämligen begåvad med svarta fingrar, allt dör för mig.
Innan mamma och pappa åkte hem drack vi kaffe och åt rabarberkaka. Röjde upp lite till innan jag sprang 10km i solen på nytt personbästa.
Hade jag nu varit en känd bloggare hade jag kryddat det här inlägget med en hel massa "bästa" och "finaste". Dessutom hade jag haft med bilder på min mat, min altan, och mig själv i träningskläder....

Bra idé?

Vaknade tidigt. Sprang en runda. Kroppen är lite sliten, tidig morgon, 10km ( japp!) i lördags, fem igår och jobb hela helgen. Men morgonen var vacker. Fågelkvitter, soldis över sjön och ljusgröna träd.
Hem, duscha och ner i soffan med en kopp kaffe. Lite trött. Nu ska jag bara klara av personalmöte plus kvällsjobb. Ibland undrar jag om jag är dum på riktigt.

Grannsämja.

Vi och våra grannar lånar alltid saker av varandra. Oftast är det någon mat ( döttrarna brukar dock ringa och säga: jag kommer och tittar i din garderob, sen slänger de på luren och går iväg). För att inte krångla till saker lämnar vi inte tillbaka det vi lånat, det jämnar ju ut sig. Undantag finns förstås, får man spontanbesök och snor grannsones hela glassförråd köpet man ju självklart nytt. Men en halv dl av det, eller en tsk av det struntar vi i. Idag ringde det på dörren. Grannflickan ville låna två tandborstar. De vill jag INTE ha tillbaka...

24år.

Världen håller på att spåra ur. Otäcka saker händer. Ändå sitter jag här med ett glas vin och tycker att livet är okej. Min man och jag firar 24 årig förlovningsdag idag, och det betyder något. Det gör det faktiskt.

Fnys!

Vikade i skolan idag.
Ska sluta med det.
Blir alldeles för upprörd, alldeles för länge när läraren stavar fel på whiteboarden.
 Mvh, upprörd tant!

Om jag hann!

Om jag hann/orkade skulle jag skriva om de galet intensiva veckor som varit. Men det gör jag inte. Får bara konstatera att:
Ha planeringsdag, jobba dag, kväll, natt och helg samma vecka gör en sliten. Klämde visst in lite skoljobb den veckan med.
Våren gör det mycket roligare att springa. Men fyra dagar i rad, plus Tabata på söndagen känns i benen.
Se Estetungen på scen i deras musikal, strålande av lycka gjorde mig tårögd.
När jag skoljobbade i fredags smällde det till rätt så rejält. Som enda vuxen på plats stod jag emellan två 12,13 åringar, som helt galna av ilska ville slå ihjäl varandra. Jag fick rent fysiskt skilja dem åt.
Efteråt blev jag lite skakig!
Estetungen har en eventuellt, kanske, spirande romans. Jag blir pirrig i magen när hon berättar om den.

Idag.

Idag har jag extrajobbat i skolan. Alltid lika spännande. På idrotten skulle det spelas basket, men efter en stund påminde det mer om rugby. Sen fick jag hindra några att slåss i duschen. Jag gillar verkligen mina inhopp i skolans värld, men jag vet inte om jag skulle orka vara där jämt, det är fruktansvärt intensivt, allt händer på ett ögonblick. Det är många gånger helt förståligt, kan man tex spela basket och vet reglerna, då är det klart frustrerande när någon springer med bollen under armen. Och då måste man kalla den lite fula saker. Då måste den andra svara med att göra fuck you. Då sparkar man lite på den andra, och sen urartar det.
Det är klart att "vanliga skolan" också har en del att tampas med, men här snackar vi nio barn, varav sju som inte har de vanliga spärrarna. Det exploderar ofta!
Lite lätt sliten åkte jag till hon som är min bästa vän och pratade ikapp. Boxinsrtuktören tyckte inte om att vi försökte göra det på hans pass, han sa att vi var där för att boxas. Alltså blev det många koppar kaffe och mycket prat och skratt innan jag landade här hemma. Konstigt nog rann energin av mig när jag kom innanför dörren, av allt jag tänkte att jag skulle göra har inget blivit gjort.
Om jag tar en promenad kanske jag, eller nej, det blir inget gjort då heller, men jag går nog ut ändå.

Äntligen.

Äntligen ligger jag i min säng. Lång dag, och framför allt lång vecka. Kvällen på jobbet har varit seg, även om vi haft en mysig kväll med mycket skratt. I min trötthet tyckte jag att det var vansinnigt roligt när jag i en text hittade meningen "NN föddes med Downs syndrom". Jo, för på alla andra dyker det upp först efter ett par år eller?
Just nu trötthets värker det i mina ben. Undrar om det går att skylla på massagen jag fick innan jobbet? Massören tyckte att jag kändes mindre stel och spänd i rygg och säte, men vaderna var duktigt spända. Som om de inte alltid är det, mina vader är stora, så stora att jag har svårt att hitta högre stövlar som passar, iallafall om de ska vara i storlek 37. Om nu det har något med spändheten att göra.
Hur som helst, jag älskar att få massage, det sämsta med min man ( eller, kanske inte det sämsta, men det kvalar in på tio-i-topp listan över hans fel och brister) är att han inte kan massera. Han försöker i bland, men antingen är det inte skönt eller så får han kramp i tummarna. Om jag någonsin ska byta partner har jag som krav att den kan massera. ( Jag har även en lista med egenskaper jag själv ska ha i mitt nästa liv, men det är en annan historia.)
Förresten är mannen i Stockholm. Tror jag. Han kan också vara i Göteborg, han skulle till båda ställena, men jag minns inte i vilken ordning. Här är han inte i varje fall, så jag tror att jag ska sätta på Veckans brott, det är så bra med GW i sängen, jag somnar så fort då.

Vuxen?

Min äldsta fyller snart 20. De sista månaderna har jag börjat inse att han är på väg bort. Tiden jag får ha honom kvar är begränsad. Han funderar på sin framtid, provar olika idéer, frågar vad jag tror. Ingen av planerna innefattar att han bor hemma mer än det här året. På många sätt gläds jag. Han är ung, har livet för sig, och jag är inte orolig, han kommer att klara det han gör, för han gör så, klarar sig. Men ibland. Ibland blir hjärtat tungt, jag känner redan en saknad. Visst har jag vetat i flera år att det blir så här, men ändå. Jag vill ha kvar smutsiga udda strumpor på golvet och odiskade kaffemuggar på soffbordet.
Det där alla sa när man var mitt uppe i småbarnsåren, det där att "njut, för det går så fort", det som man inte lyssnade på för att man hade fullt upp med att överleva, det var sant.

Januari

Får man vara så hemsk att man tycker att det är skönt att snön har försvunnit? Jag har egentligen inga problem med snö, är det vinter så är det, men den senaste veckan har det varit lite snö, och total isgata. Promenera har man gjort på egen risk, och springa har det inte varit att tänka på. Men idag! Jag tror att det går. Jag är riktigt springsugen, även om det varken lär bli fort eller långt.
Min bästaste vän har bestämt att vi ska gå på box ihop, och inte mig emot, jag gillar box jättemycket, men tyckt att det varit lite tråkigt att gå själv. Två pass har det blivit hittills. Ett tabatapass med. Ska försöka hålla mig till att planera in två gruppass i veckan, jag blir lätt stressad och ska gå på allt.
Två gruppass, löpning, promenader och kanske på sikt lite gym. Så ser planen ut. Det och att äta bra.
Igår sa jag nej till nybakade kakor, godis och kladdkaka på jobbet. Inte så märkvärdigt, det var inte svårt ( kladdkakan såg rätt torr ut, ska jag äta kan det ju vara gott), men jag är nöjd med att jag bara låter bli, inte gör någon stor grej av det. Min ständigt bantande jobbarkompis ( hatar ordet banta!) gjorde stor affär av att hon varit duktig den senaste veckan och åt sen allt som bjöds. Hon är dessutom väldigt smal, men klagar ständigt på sin vikt. Hon får gärna vara missnöjd och vilja göra något åt det, men man behöver inte skrika ut det. Fast det är kanske hennes sätt.
Idag är jag ledig. Ska ha en lugn skön dag, baka knäckebröd, fixa mysmiddag tills ikväll, läsa och springa. Toalettstädning och tvätt räknas väl inte in till ledighetsmyset, men jag gör det fort, så blir det ledighetsmys sen.
Nu frukost.

Tillbaka

Dags igen. Dags att ta tag i höstens slarv och julens mys...
Jag var visst nere på lägstavikt och vände i höstas, men jag studsade snabbt upp.
Vägde mig idag, och fyra kilo har jag plussat på mig. Sen var det ju en del kvar innan, så målet för våren är återigen minus tio kilo. Lilleman konfirmeras i slutet av maj, så då skulle det vara kul att vara där.
MEN. I förgår sprang jag åtta km, så jag är inte helt borta från vårformen, och det känns skönt. Idag hade jag tänkt försöka mig på nio, men det är minus tio grader ute, så jag tror att det blir en långpromenad istället.
I julklapp fick jag en Apple watch, något jag önskat mig i tysthet, men egentligen inte vågat tro att jag skulle få.
Hur som helst. Egentligen är det en helt meningslös pryl, onödigt dyr, och inget man behöver. Men den talar om för mig att röra på mig, och jag vill hemskt gärna fylla aktivitetsringarna varje dag.
Jag har ju märkt att det jag trodde var "tillräckligt" innan var rätt så långt ifrån det.
Dessutom är den snygg.
I höstas gick jag inte på några pass eller gymmet, men jag tänkte försöka få in något sådant den här terminen. Vi får väl se.
Idag har jag huvudvärk, det kan nog komma av lätt kolhydratsabstinens (mest choklad gissar jag), men det känns rätt så skönt att vara på gång. Tänkte kicka igång det nyttiga livet på måndag, men mannen ( som har betydligt mer kilo än mig), verkar ha tagit tag i sitt liv, så då hänger jag väl på.
I morgon ska jag ut och äta med kompisar och på tisdag ska jag på min bokcirkel, men det är ju så livet är, och det funkade ju förra våren, att äta allt vid speciella tillfällen, men vara noga till vardags.