För två veckor sedan ringer telefonen sent på kvällen. Det är storsonen som berättar att han och flickvännen har fått en lägenhet. Mamman, som hade som hade somnat sover knappt något den natten. Jag ligger vaken och går igenom vad de har och vad de behöver skaffa. Gläds åt att det verkar vara en bra lägenhet. Ibland tränger tanken igenom, han ska flytta. Jag tränger undan den. Lägenheten visar sig vara kanon, rymlig, billig och centralt belägen. Jag berättar för vänner och arbetskamrater. Säger att "visst är det lite konstigt att han inte ska bo hemma längre, visst känns det lite jobbigt, men så roligt för dem". Fast det känns inte speciellt jobbigt, det känns ingenting när jag försöker att känna efter.
Igår flyttade vi lite grejer. Jag hängde i deras lägenhet i ett par timmar. Körde hem rätt så sent. Hemma i köket börjar jag plötsligt att gråta. Det går inte att hejda. Det är nästan svårt att andas. Lyckas att lugna ner mig. Sover dåligt. Vaknar nedstämd. Försöket fejka bra humör genom att spela gamla favoritlåtar i bilen, sådana som jag älskade för länge sedan. Det funkar inte. Hela dagen har tårarna varit på väg. Inser att det måste kanske vara så här. Jag måste få sakna. Måste få vara ledsen, samtidigt som jag är glad. Jag är glad att jag har en 20åring som är så vettig att jag inte behöver att oroa mig.
