Min äldsta fyller snart 20. De sista månaderna har jag börjat inse att han är på väg bort. Tiden jag får ha honom kvar är begränsad. Han funderar på sin framtid, provar olika idéer, frågar vad jag tror. Ingen av planerna innefattar att han bor hemma mer än det här året. På många sätt gläds jag. Han är ung, har livet för sig, och jag är inte orolig, han kommer att klara det han gör, för han gör så, klarar sig. Men ibland. Ibland blir hjärtat tungt, jag känner redan en saknad. Visst har jag vetat i flera år att det blir så här, men ändå. Jag vill ha kvar smutsiga udda strumpor på golvet och odiskade kaffemuggar på soffbordet.
Det där alla sa när man var mitt uppe i småbarnsåren, det där att "njut, för det går så fort", det som man inte lyssnade på för att man hade fullt upp med att överleva, det var sant.
