Aj, och sånt.

Igår var det dags för höstens första gruppträningspass. Tabata blev det. Trots att jag var helt slut efter en alldeles för lång jobbvecka så var det kul, jag behöver verkligen den omväxlingen i min träning. Men. Det är inte rimligt att man ska ha så ont efter ett pass, det är ju inte så att jag har suttit stilla hela sommaren, jag har ju både sprungit och gått. Idag är min första lediga dag på en vecka, och jag har en lista med saker jag ska göra. Men, återigen men. Jag har ta mig fan svårt att lyfta kaffemuggen utan att stöna. Det är i samma klass som när jag tränade mitt livs första boxpass efter en väldigt stillasittande graviditet. Det gör ont i benen när jag sitter still, undrar hur det ska bli ikväll, träningsvärken brukar ju vara värst efter ett dygn.
Fast ändå. Jag hade tyngre stång än de flesta yngre tjejerna, och då började jag ändå lite försiktigt eftersom det var första gången. Och jag orkade med. Däremot är jag svag i plankan, det borde jag nog jobba lite på. Fast inte idag, idag får jag vara glad om det blir några löpsteg på den planerade springrundan.
Igår såg jag att det fanns lite blåbär kvar i min skog, kanske ska jag unna mig nöjet att plocka blåbär för sista gången i år. Frågan är bara om jag kommer ner till blåbären.
Ändå, trots ontgnäll, och duggregn ute, så känns den här dagen bra.

Höst.

Idag har jag strumpor på mig. Strumpor och långa mysbyxor. Nu är det officiellt höst. Skulle vilja sitta kvar här i soffan och inte göra någonting resten av dagen. Den här veckan har varit intensiv. Tyvärr är den inte slut än. Ikväll är jag fikaansvarig på orkesterrepet, imorgon efter en spelning firar vi dottern med far och morföräldrar. Det betyder att jag måste baka idag. Jag gillar att baka, är rätt så bra på det, men idag känns det motigt. På söndag ska vi fira en jobbarkompis som fyllt år. Känns sådär kul, det är en person jag inte är särskilt förtjust i. Har inte lust och lägga tid på henne. Men jag gör det. Det är på något sätt självklart, sånt kan man inte hoppa över.
Fasen vad deppig jag blev nu, får rycka upp mig lite. Jag hinner sova lite längre imorgon, och det gör ingenting om jag somnar i soffan vid nio ikväll.
Nu gör jag en bra dag av det här! Bakar lite, och ser sen till att komma ut och får lite frisk luft, även om det regnar.
Sa jag att det är höst?

18 år. Igen.

Så kom den då. Prinsessan/Estetungens 18årsdag. Hon ville ha ( krävde ) en överraskning, för det fick ju storebror. Att fixa en överraskning till någon som väntar sig det är inte det lättaste. Men det gick. Hon blev överraskad. Och glad. Själv var jag övertygad om att jag skulle dö av stress dagen innan, men jag överlevde. Fast det var en lång dag som började med att jag stekte pannkakor tio i sex på morgonen och slutade vid midnatt i ett berg av disk. Hennes kusin från en annan stad dök upp efter skolan och på kvällen satt det plötslig 12 kompisar i soffan.
Så jo, just nu känner jag mig som en bra mamma. Mitt 18årsbrev till henne gjorde henne tårögd, fick min man att krama mig hårt, och när storebrors favoritkompis hade läst det ( la det på Instagram), skickade han ett meddelande om att han började gråta. Sämre betyg kan man få.
Idag har jag varit trött. Lyckade fixa till lite av resterna till helt okej mat, och sen kom min ena bokcirkel hit. Americanah heter boken vi har läst, och den var verkligen läsvärd. Nu borde jag i rimlighetens namn gå och lägga mig, men här är rätt så städat och det brinner lite ljus, och det är så skönt att bara sitta här.

18år.

Nu hjärtat mitt är du 18. Det känns inte som det var så länge sedan du kom. Helt självklart var du ditt namn, det gick liksom inte att missa.

Vilken tid vi har haft! Du hade det gladaste och mest smittsamma skrattet, och det argaste och ilsknaste skriket.

Du var envis, självständig, verbal, kaxig och gjorde bara det du själv ville. Egenskaper som allt som oftast gjorde att jag ville sälja dig.

Idag är de egenskaperna nedtonade, men det gör mig glad att de finns kvar.

Du är dessutom stark, omtänksam och smart ( även om du döljer det bra med dina "Joey moment" allt som oftast).

Jag är löjligt stolt över dig. 

Att se dig på en scen, stråla som bara du gör, gör mig alltid 

tårögd.

Att dricka kaffe med dig, föra ett knassamtal på telefon, skratta så jag får ont i magen eller sjunga schlagerlåtar högt i bilen med dig är saker som gör mig glad.

Den som får ha dig i sitt liv har tur.

Du har aldrig brytt dig om vad andra gjort, du har valt din egen väg. Fortsätt med det.

Ibland är det läskigt, ibland vet man inte om man ska gå till höger eller vänster. Ibland vet man faktiskt inte ens vad som ä r höger eller vänster, men jag kommer alltid att gå bredvid och behövs det håller jag din hand. Jag kommer att ge dig råd du inte vill ha, lägga mig i saker du inte tycker angår mig. Det är så, för det är så mammor gör. Men:                                      "Ta plats min vän, världen är din

Nu finns det inga men, sätt den i spinn.

Snurra den du