Slöar..

Sitter under en filt i soffan, datorn o knät och en kopp the på bordet. Ute snöar det. Egentligen borde jag ha dåligt samvete för att jag bara sitter, men det vägrar jag att ha. Hela kroppen känns trött och gör ont, så jag lyssnar på den och tar det lugnt.



Känner mig lite låg. Jag har en nära släkting som har valt att inte ha kontakt med oss. Det känns jobbigt. Jag oroar mig. Tänker på barnen. Vi har väl inte haft så mycket gemensamt, men vi har alltid funnits i varandras liv, och trots att jag tycker att de lever sitt liv konstigt, så finns det kärlek någonstans. I alla fall från min sida. Just nu finns det inte mycket jag kan göra mer än att vänta och höra av mig till barnen. Jag är rädd också. Kan det någonsin bli bra igen, för jag är mitt i all oro och ledsnad också väldigt arg. Jag har flera gånger ställt mig frågan, får man bete sig hur som helst för att man inte mår bra? Någongång, någonstans måste man väl ändå ta ansvar för saker man säger och gör, även om man mår psykiskt dåligt. Det gäller ju mig med, men jag vet inte riktigt vad jag har gjort för fel, så jag vet inte vad jag ska be om ursäkt för.