Lilleman kom hem i dag, efter fyra dagar hos mormor och morfar. Som jag längtat! Att få ta honom i knät och bara krama. Höra honom säga att jag är den bästa mamman i hela världen.
Nu sover hela min familj runt omkring mig, barnen på sina rum, och mannen här bredvid på soffan. Det känns så tryggt, och som det känns nu så är det det bästa av liv. Just nu borde jag gå och sova, i morgon kör vardagen i gång igen med jobb och skola. Men jag vill inte. Jag har inte kunnat sova de sista kvällarna, och när jag väl har somnat drömmer jag jobbigt.
Just nu på jobbet är vi en väl fungerande grupp, en del gillar jag mer än andra att jobba i hop med, men alla är okej. Det har inte alltid varit så. För två år sen var vi en grupp i kris, att jobba med vissa gav mig ont i magen innan jag gick in på jobbet. Sen hände något, någon slutade, vi omgrupperades lite, och plötsligt var det okej, vem man än skulle jobba i hop med. Nu får vi höra att en av dem som spred störst oro ska komma tillbaka. Därför kan jag inte sova. Jag vill inte, jag orkar inte, inte igen.
