Freddie W!

Igår var jag och min man och lyssnade på Freddie Wadling. Jag hade inte så hemskt stora förväntningar, visst har han spelats en hel del här hemma, och visst har jag tyckt att en del har varit bra, men fullt ut har jag inte förstått min mans entusiasm ( ändå har han i 20 år pratat om Freddies storhet!).

Men in kommer en man som jag tycker ser rätt så förskräcklig ut, han sjunker ner på en ful stol och sjunger. Fantastiskt! Efter fem minuter tänkte jag inte längre på hur han ser ut, jag lyssnade. När han slutade efter en och en halv timme hade jag gärna lyssnat en stund till. Det här var riktigt, riktigt bra! Så dagen idag ska ägnas åt städning, springning och så ska jag spela Freddie, det blir nog en bra dag!

Ljusare tider och p-piller

Vardag igen. Det gick bättre än jag trodde att få i väg barnen till skolan. Under sportlovsveckan har det börjat ljusna på morgonen, idag var det nästan vårljust klockan åtta, trots att snön ligger kvar och tar bort vår stämningen Det blir kanske vår i år igen, och jag längtar! Själv går jag här och plockar lite, tvätt finns det av någon konstig anledning alltid liggande.
Jag måste åka och hämta ut lite nya p piller idag också. För något år sen var jag smart nog att hämta ut en hel årsförbrukning som jag sen tog hem och la, ja, vad sjutton la jag den? Jag letade igenom hela huset ett par gånger om, men de var borta. Kanske har jag slängt dem, de har aldrig hittats. Det var lite pinsamt att ringa och be om ett nytt recept, men barnmorskan skrattade bara. En annan gång hade de gett mig ett recept som de glömt fylla i vilket läkemedel det gällde för, undrar vad som händer idag?

Längtan!

Lilleman kom hem i dag, efter fyra dagar hos mormor och morfar. Som jag längtat! Att få ta honom i knät och bara krama. Höra honom säga att jag är den bästa mamman i hela världen.
Nu sover hela min familj runt omkring mig, barnen på sina rum, och mannen här bredvid på soffan. Det känns så tryggt, och som det känns nu så är det det bästa av liv. Just nu borde jag gå och sova, i morgon kör vardagen i gång igen med jobb och skola. Men jag vill inte. Jag har inte kunnat sova de sista kvällarna, och när jag väl har somnat drömmer jag jobbigt.

Just nu på jobbet är vi en väl fungerande grupp, en del gillar jag mer än andra att jobba i hop med, men alla är okej. Det har inte alltid varit så. För två år sen var vi en grupp i kris, att jobba med vissa gav mig ont i magen innan jag gick in på jobbet. Sen hände något, någon slutade, vi omgrupperades lite, och plötsligt var det okej, vem man än skulle jobba i hop med. Nu får vi höra att en av dem som spred störst oro ska komma tillbaka. Därför kan jag inte sova. Jag vill inte, jag orkar inte, inte igen.

Melodifestivalen.

Jag gillar melodifestivalen, jag har ett stort minne för värdelöst vetande och saker som rör den fastanar lätt där. Jag brukar gilla många av låtarna som är med. Men i år? Allt är jämngrått och tråkigt. I alla fall så här innan man har hört låtarna en miljon gånger, det brukar alltid komma fram några som man inte lägger märke till först.
Tre låtar som jag har gillat men ingen av mina kompisar förstod sig på:

• Livet är som ett träd med Vicki Benckert
• Ett och ett är två med Bel air
• ABCD med Dan Tillberg

Jag tar inte ansvar för hur jag tycker de låter idag, har nog inte hört dem på 15 år, förutom de delar jag TROR att jag kommer ihåg och skrålar i bilen när jag kör hem och är trött!

Neej!

En ovanligt slö morgon. Jag skrotar omkring i omatchad pyjamas tjocksockar och morgonrock. Sovrufsig tofs. Helt plötsligt står Prinsessans kompis i hallen. OCH hennes pappa. Honom har jag träffat en gång innan. Då var jag genomblöt efer att ha promenerat en halvtimme i ösregn..
Är jag slappa sunkmamman eller..
Min hall såg dessutom ut som ett bombnedslag. JAG VILL HA STÄDHJÄLP!!

Var och lämnade lilleman hos mormor och morfar på fm. Får se när han kommer hem. Himmel vad det märks väl när något av barnen är borta, det blir så tomt och tyst.
Ikväll hade jag besök, det var jättetrevligt och hemskt kul att det blev av men det fick mig att tänka. Tjejerna som var här är ett par år yngre än mig och singlar utan barn. De lever alltså ett helt annat liv än mig. Jag älskar att ha barn och visst, de tar mycket tid ibland, men jag gillar att engagera mig i deras aktiviteter och vara med dem. Ibland gör jag väl lite väl mycket, mer än jag orkar med, men tiden när barnen är små är så kort. Jag kan inte förstå föräldrar som aldrig ställer upp för sina barn, som aldrig är med. För mig är det viktigt! Dessutom, har vi nu valt att bo i ett litet samhälle så kräver det mer engagemang för att barnen ska ha fungerande fritidsaktiviteter. Tre saker som jag tycker är bra i mitt liv idag:

• Att mina barn har en fantastisk mormor och morfar, som verkligen vill vara med sina barnbarn.
• Att jag har flexibelt schema på jobbet som gör att jag kan vara ledig mycket på loven.
• Att mitt hus faktiskt verkar riktigt städat. ( Kan vara en illusion som kommer av mycket levande ljus, en del med doft, men vadå, jag kan ju försöka tro på det, i morse kändes det som en omöjlighet!)

Sportlovsstress

Åhej o åhå, jag fattar inte var dagarna tar vägen, inte lägger jag dem på att ha ett välstädat hus ialla fall..

I går hade Prinsessan tandläkartid vi 9.20. allt såg bra ut, alla anlag verkade finnas där, och det är skönt med tanke på att både jag och hennes pappa har haft lite konstiga tänder. Inga hål hade hon heller. Klockan 11 hade vi bokat en bana i bowlinghallen, så jag åkte dit med barnen och en kompis till dem. Först hade jag tänkt att vara med och bowla, men då skulle det kosta 90 kr mer, plus att vi blev fler, så vi skulle få spela mindre. En dålig affär tyckte smålänningen så jag tittade på. Barnen var duktiga och det var roligt så det ska vi försöka göra fler gånger.

Hem och slänga fram lunch på de rester som fanns i kylskåpet, en salig blandning av spagetti, korv och potatismosplättar mm. Jaja, barnen blev mätta, och killarna och jag åkte för att tillbringa en em på innebandyskolan.

Det blev en trevlig em, Lillemans bästa kompis och hans mamma (våra grannar) var också där för att hjälpa, och eftersom vi aldrig hinner träffas annars blev det en jättetrvlig em. Och jo då, innebandy hann vi också med att serva..

Hem på kvällen och bakade pizza, sen somnade jag i soffan klockan nio..

I går.

Först en mysfrukost med barnen, sen lite nödvändigt plock. Spagetti och köttfärssås till lunch. ABBA singstar med Sessan. Hela eftermiddagen var jag och hjälpte till på Storkillens innebandyskola, vi bredde mackor och servade med frukt och dricka. Lilleman for runt på läktaren som en vilding.
Sen åkte vi hem och gick bort till pulkabacken och åkte pulka och grillade korv i mörkret, det var riktigt mysigt. Semla och mer singstar fick avsluta dagen.
En bra dag!!

Sportlov

Nu är sportlovet här! Snö har vi också fått, så barnen har redan hunnit med att åka pulka ett par gånger. På det sättet bor vi helt perfekt, den bästa pulkabacken ligger på vår gata. Har varit ledig i helgen, så vi har hunnit med korvgrillning i skogen, jättemysigt!
I dag har vi haft grannen med barn här på frukost, så roligt att det äntligen blev av.
För övrigt mår jag rätt så bra, har sprungit en del, men de senaste dagarna har det varit lite kallt för det, men jag är på gång ialla fall. Ätit har jag gjort lite mycket men trots att vikten inte har minskat ser jag att kroppen har ändrat lite form.
Tänker lite väl mycket på min släkting, det tar lite mycket kraft. Har fått rådet att bara åka dit och konfrontera, men det vågar jag inte riktigt..

Slöar..

Sitter under en filt i soffan, datorn o knät och en kopp the på bordet. Ute snöar det. Egentligen borde jag ha dåligt samvete för att jag bara sitter, men det vägrar jag att ha. Hela kroppen känns trött och gör ont, så jag lyssnar på den och tar det lugnt.



Känner mig lite låg. Jag har en nära släkting som har valt att inte ha kontakt med oss. Det känns jobbigt. Jag oroar mig. Tänker på barnen. Vi har väl inte haft så mycket gemensamt, men vi har alltid funnits i varandras liv, och trots att jag tycker att de lever sitt liv konstigt, så finns det kärlek någonstans. I alla fall från min sida. Just nu finns det inte mycket jag kan göra mer än att vänta och höra av mig till barnen. Jag är rädd också. Kan det någonsin bli bra igen, för jag är mitt i all oro och ledsnad också väldigt arg. Jag har flera gånger ställt mig frågan, får man bete sig hur som helst för att man inte mår bra? Någongång, någonstans måste man väl ändå ta ansvar för saker man säger och gör, även om man mår psykiskt dåligt. Det gäller ju mig med, men jag vet inte riktigt vad jag har gjort för fel, så jag vet inte vad jag ska be om ursäkt för.