Om jag hann!

Om jag hann/orkade skulle jag skriva om de galet intensiva veckor som varit. Men det gör jag inte. Får bara konstatera att:
Ha planeringsdag, jobba dag, kväll, natt och helg samma vecka gör en sliten. Klämde visst in lite skoljobb den veckan med.
Våren gör det mycket roligare att springa. Men fyra dagar i rad, plus Tabata på söndagen känns i benen.
Se Estetungen på scen i deras musikal, strålande av lycka gjorde mig tårögd.
När jag skoljobbade i fredags smällde det till rätt så rejält. Som enda vuxen på plats stod jag emellan två 12,13 åringar, som helt galna av ilska ville slå ihjäl varandra. Jag fick rent fysiskt skilja dem åt.
Efteråt blev jag lite skakig!
Estetungen har en eventuellt, kanske, spirande romans. Jag blir pirrig i magen när hon berättar om den.

Idag.

Idag har jag extrajobbat i skolan. Alltid lika spännande. På idrotten skulle det spelas basket, men efter en stund påminde det mer om rugby. Sen fick jag hindra några att slåss i duschen. Jag gillar verkligen mina inhopp i skolans värld, men jag vet inte om jag skulle orka vara där jämt, det är fruktansvärt intensivt, allt händer på ett ögonblick. Det är många gånger helt förståligt, kan man tex spela basket och vet reglerna, då är det klart frustrerande när någon springer med bollen under armen. Och då måste man kalla den lite fula saker. Då måste den andra svara med att göra fuck you. Då sparkar man lite på den andra, och sen urartar det.
Det är klart att "vanliga skolan" också har en del att tampas med, men här snackar vi nio barn, varav sju som inte har de vanliga spärrarna. Det exploderar ofta!
Lite lätt sliten åkte jag till hon som är min bästa vän och pratade ikapp. Boxinsrtuktören tyckte inte om att vi försökte göra det på hans pass, han sa att vi var där för att boxas. Alltså blev det många koppar kaffe och mycket prat och skratt innan jag landade här hemma. Konstigt nog rann energin av mig när jag kom innanför dörren, av allt jag tänkte att jag skulle göra har inget blivit gjort.
Om jag tar en promenad kanske jag, eller nej, det blir inget gjort då heller, men jag går nog ut ändå.

Äntligen.

Äntligen ligger jag i min säng. Lång dag, och framför allt lång vecka. Kvällen på jobbet har varit seg, även om vi haft en mysig kväll med mycket skratt. I min trötthet tyckte jag att det var vansinnigt roligt när jag i en text hittade meningen "NN föddes med Downs syndrom". Jo, för på alla andra dyker det upp först efter ett par år eller?
Just nu trötthets värker det i mina ben. Undrar om det går att skylla på massagen jag fick innan jobbet? Massören tyckte att jag kändes mindre stel och spänd i rygg och säte, men vaderna var duktigt spända. Som om de inte alltid är det, mina vader är stora, så stora att jag har svårt att hitta högre stövlar som passar, iallafall om de ska vara i storlek 37. Om nu det har något med spändheten att göra.
Hur som helst, jag älskar att få massage, det sämsta med min man ( eller, kanske inte det sämsta, men det kvalar in på tio-i-topp listan över hans fel och brister) är att han inte kan massera. Han försöker i bland, men antingen är det inte skönt eller så får han kramp i tummarna. Om jag någonsin ska byta partner har jag som krav att den kan massera. ( Jag har även en lista med egenskaper jag själv ska ha i mitt nästa liv, men det är en annan historia.)
Förresten är mannen i Stockholm. Tror jag. Han kan också vara i Göteborg, han skulle till båda ställena, men jag minns inte i vilken ordning. Här är han inte i varje fall, så jag tror att jag ska sätta på Veckans brott, det är så bra med GW i sängen, jag somnar så fort då.

Vuxen?

Min äldsta fyller snart 20. De sista månaderna har jag börjat inse att han är på väg bort. Tiden jag får ha honom kvar är begränsad. Han funderar på sin framtid, provar olika idéer, frågar vad jag tror. Ingen av planerna innefattar att han bor hemma mer än det här året. På många sätt gläds jag. Han är ung, har livet för sig, och jag är inte orolig, han kommer att klara det han gör, för han gör så, klarar sig. Men ibland. Ibland blir hjärtat tungt, jag känner redan en saknad. Visst har jag vetat i flera år att det blir så här, men ändå. Jag vill ha kvar smutsiga udda strumpor på golvet och odiskade kaffemuggar på soffbordet.
Det där alla sa när man var mitt uppe i småbarnsåren, det där att "njut, för det går så fort", det som man inte lyssnade på för att man hade fullt upp med att överleva, det var sant.