Vardag

Ny termin. Känns lite märkligt att Storkillen inte ska till skolan, han har sabbatsår, medan han funderar på vad han ska göra. Just nu är han på en välbehövlig semester med flickvännen, så det märks inte så mycket att han inte går till skolan. Själv har jag faktiskt börjat få ordning på mitt liv igen. Det känns som jag har hittat fokus igen. Men visst är det konstigt, när jag låg på den här vikten i våras kände jag mig rätt så okej. Nu känner jag mig som en elefant. Kläder jag hade i våras vill jag inte ha på mig för jag ser så stor ut. Konstigt, men bra för motivationen.
Helgen kan nog bli tuff, det är utekväll med jobbarkompisarna, gatufest, och heldag med Lillemans orkester.
Utekvällen skulle tydligen inkludera något sorts quiz, och min jobbarkompis tyckte att vi skulle vara i ett lag, för jag vet lite om mycket. En något tveksam komplimang tycker jag nog. Fast å andra sidan brukar jag säga att jag har ett stort minne för värdelöst vetande, så det stämmer kanske.
För övrigt är alla tillbaka på jobbet efter semestern, och det är ju som det är. Gillar inte en av mina jobbarkompisars sätt att föreläsa för mig om hur jag ska jobba. Att vi dessutom tycker olika gör ju det inte lättare.
Sen är min chef dum, eller hon gjorde en dum och onödig grej, skulle vilja bita henne lite, men det får man ju inte, så jag låter bli, och är lika trevlig som vanlig, tror nog att hon fattar att hon gjorde bort sig.
Nu, pyjamas av och träningskläder på.

Tiden går.

Tiden går. Under ett par dagar var jag riktigt orolig för mig själv. Det gick inte en dag utan tårar, inget kändes roligt. Men så var det en dag, när jag klarade mig utan gråt. Och sen var det som vanligt. Jag var som vanligt. Fast det var jobbiga dagar, när jag är deppig brukar jag vara det i en timme, sen är det bra, så det här var inte jag.
Hur som helst. Dags att gå vidare. Att skärpa till kost och motion gick inte så bra. Eller ja, jag har börjat springa med lite reda igen, men maten. Nej. Massor av mackor och godis. Men nu. Idag var en bra dag. På måndag är det skolstart, så vi är på väg in i vardag. Och hur tråkigt det än är med vardag så är det lättare att äta bra då.

Tråktant.

Min mamma fyller snart 70. Hon är pigg och aktiv, men lite stel. Sen ett år tillbaka har jag tagit på mig att måla hennes tånaglar, hon tycker att det är lite krångligt att nå nämligen. Och eftersom jag har en gigantisk samling nagellack, så är det ju logiskt att jag gör det. Problemet är att 70åriga tanter vill ha tantlack. Tråklack. Och om inte tråkiga så i "normala" färger. Jag gillar grönt lack. Och blått. Gärna superglittrigt.Av över 200 lack är det inte många som passar in i tantlackskategorin. Mamma kan på sin höjd tänka sig en liten glittersten som dekoration. Idag ska jag hem och fixa hennes naglar. Undrar om jag kan övertyga henne om att guldnaglar är ett måste på födelsedagen?

Nä.

Det är inte bra. Känner mig låg. Gråtig. Ensam. Ouppskattad. Ska livet inte vara något mera? Men mitt liv är ju bara mitt, så det är väl jag som måste hitta meningen och glädjen. Hur man nu gör det. Tänkte ställa mig i duschen och gråta ut lite frustration, men vägg i vägg med den sover sonens flickvän. Får väl ägna tiden i duschen åt mig själv istället. Typ, fake it to you make it.