Fortsättningen

Dagen fortsatte med en borttappad beställning en del jobbkonstigheter, och avslutades med ett boxpass. Yeay! Box är det roligaste jag vet, och det här var det första passet den här terminen jag kunde vara med på. Nu ligger jag i sängen, med skakiga armar, såriga knogar, och känner Hr träningsvärken börjar smyga sig på, men det är nog efter gårdagens pass. Trött är jag också, men en behaglig sömning trötthet. Nu ska jag somna till Doobidoo, det ska bli så skönt!

Hittills...

Halvtid på jobbet. Än så länge har jag hunnit med att köra slut på dammsugaren, försökt att övertyga servicekillen om att han ska fixa en ny diskmaskin åt oss, pratat med en ITkille och låtsas att jag fattade vad han pratade 

om, brutit ihop över vår beställning, när det inte är några bilder är det omöjligt att veta hurdana glödlampor man ska ha.

Dessutom har jag pratat med vår nya, mycket unga vikarie. Fantastiskt trevlig tjej, men lite läskigt att hon bara är året äldre än Storkillen.

Nu ska jag till nästa jobbställe, får se vad som händer där!

En hemlighet.

Jag brukar säga att jag inte klarar flagat nagellack på mig själv, och det ät sant. Jag brukar också säga att det inte stör mig om andra har det. Det är inte sant. Finns inte mycket som är fulare än avskavt nagellack. Ju mörkare lacket är desto fulare är det. Men det kan man ju inte säga.

Bokmässa.

Bokmässa. Att gå bland böcker och plocka, läsa lite på dem, byta något ord med en som råkar stå bredvid, och upptäcka att det är författaren. Stanna till helt oplanerat och lyssna på någon, och inse att de böckerna måste man läsa. Att höra Mark Levengood prata och bli mer än lite kär. Att vara så trött i fötterna att man funderar på att amputera dem. Att gå på "after bokmässa" och dricka drinkar (herregud, drinkar, i flertal, när hände det sist?).  Att åka tåg hem i tre timmar, och bara läsa. Att få komma hem.
Men för att det nu inte ska verka som om jag lever ett alldeles för perfekt liv, kan jag meddela ut av tre bilar fungerar en väldigt knapphändigt, en nog måste skrotas, och en står på reparation någonstans i Stockholmstrakten. En reparation som kommer att kosta en mindre förmögenhet.
Jag kan också berätta att svärmor kom med kort varsel på att hon vill att vi går ut och äter nästa helg för att fira hennes födelsedag. Det innebär att jag får ta ledigt från jobbet, Storkillen får ändra sin fotbollsdömning, Lilleman har innebandycup, som han får åka ifrån, jag har fått byta våra hjälpatilltider på cupen. Sen visar det sig att prinsessan är på reunion för språkresan också.
VARFÖR kunde hon inte frågat vilken helg som passade oss bäst? Hon fyller ju år mitt i veckan.
De sakerna är nog för att få mig att hyperventilera.
Men bokmässan var bra.

Rymt hemifrån.

I affären hör jag två äldre damer prata om att en blus är "käck". Ute får jag tvärstanna för en spårvagn. Jag är här. I staden som inte är min, men som ändå känns lite som hemma. Staden som ända sedan jag var tonåring förknippas med roligheter och äventyr. Jag borde vara utmattad, men glädjen pirrar i magen. Tid som bara är min.

Medvetslös.

På riktigt är jag just nu så trött att jag tror att jag ska svimma. Känner att jag väldigt lätt kan börja gråta. Jobbat hela helgen, idag har jag stått på en sorts mässa.

Nu är det bara ett föräldrarmöte, morgondagens 11timmars jobb kvar. Sen åker jag iväg ett par dagar.

Eller, jag ska visst hinna med att packa också. Och tvätta lite. Stryka med kanske . Sova skulle jag gärna göra också, men det får jag nog vänta med.

Igår, idag.

Gårdagens uteträning var snudd på magisk. Mycket folk i olika åldrar och i olika fysisk form.
Jag hade med mig Lilleman, han tyckte att det var kul, visst har han koordination som en typisk tonåring, dvs mycket armar och ben, men han var duktiga och kämpade på bra. Dessutom blev han nog förvånad och imponerad av att hans mamma kan göra armhävningar på tårna, välta traktordäck och en del andra saker.
Det duggregnade lite, samtidigt som vi kunde se en fantastisk solnedgång på ena sidan, på den andra var det en fantastisk regnbåge. Åh, jag vill bara träna ute!
Idag därimot. Jag har ont i hela kroppen, spänningshuvudvärk från stenhårda axlar ( finns inga lediga massagetider hos min massör på ett par veckor), ute är det grått och blåser halv storm. Men jag måste ut på något sätt de närmaste timmarna, för en lång jobbehelg väntar. Vill inte. Men jag ska göra det.

Morgon.

En torsdagsmorgon i mitten av september. En alldeles vanlig dag, men ändå så skön. Jag har det tyst. Kaffe i muggen. En ledig dag ligger framför mig. Njuter av att det är hyfsat städat ( finns hur mycket som helst till att göra, men vardagsrum och kök är okej). Nya gardiner och kuddar gör mig glad. Jobbade igår, men innan dess var jag ledig i fyra dagar, och det var välbehövligt. Inget hade vi planerat, det var inte ens en fotbollsmatch att gå på, så jag hann andas. Och sova. I fredags somnade både mannen och jag tidigt i soffan, sen sov jag i nästan elva timmar. På något sätt förflyttade jag mig till sängen under natten, minns inte när, men det var där jag vaknade.
På söndagen hade det sovit över lite tonåringar, så jag passade på att bjuda på finfrukost.
I måndags lyssnade jag intensivt på "Konsten att höra hjärtslag", vi skulle ha läst den tills på kvällen när vi hade bokcirkel. Lyckades faktiskt  bli färdig, och jag gillade den, den var mysig, flöt fram i ett lugnt tempo, och miljön den utspelade sig i var fascinerande.
I tisdags efter en svinjobbig träning ( aj lite överallt idag), var klockan mycket. Ändå fick jag ett ryck och var tvungen att försöka baka veganska muffins på det som råkade finnas hemma. Resultatet blev enligt mig tveksamt, men veganen som åt av dem gillade dem. Men jag blev lite fascinerad, själv har jag inte den minsta tanke på att bli vegan, men det är ju en utmaning att baka på det viset. Måste nog prova något mer.
Nu är frågan om jag ska lägga mig ner och sova frukost, eller om jag ska resa på mig och börja tvätta.

Ett kärleksförhållande!

Jag+min kudde + filt och täcke = sant. ❤️

Lever.

Jo, jag finns här fortfarande. Livet är bara mer än hektiskt just nu. Under mina 15 år på jobbet har jag aldrig varit med om att det varit så mycket att göra. Mycket hänger i luften, det är svårt att ge och få besked. Ingen vet något.
Jag jobbar väldigt mycket också, och min man har börjat på sitt nya jobb och har åkt både hit och dit i ett par veckor, vet knappt var han är dag till dag. Nya skolor för två av barnen har krävt lite anpassning, men nu känns det som åtminstone det börjar falla på plats.
Hur som helst jag har inte vägt mig på snart två veckor, koncentrerar mig på att sköta maten och få in så mycket motion som möjligt. Vissa dagar går det inte alls, jobbets planeringensdag med övernattning gick väl så där, det är ju så trevligt att dricka vin med mina jobbarkompisar. Fast det är klart, jag kunde ätit både mer och sämre, men någon höjdardag blev det inte matmässigt.
Hinner, och orkar inte med att springa så mycket som jag vill, men träningen har börjat igen. I tisdags körde vi cirkelfys, och idag var det utomhusträning. Efter träningen var jag en syn i snygga målade naglar, grus i håret, och smuts på armar och ben. Men roligt är det. Och träningsvärk får jag. Och även om jag är tjockast av alla så hänger jag med.
Jag har ett par ord jag försöker tänka om det är något jag jag vill äta, men inte borde. Jag mumlar "klänning till sonens student", och ofta funkar det.
Kanske blir det vägning imorgon, kanske väntar jag ett tag till.