Dagen.

Han min äldste fyller 18 idag. I helgen fick jag den ljusa idéen att samla hans kompisar på överraskningsbrunch. Hans bästa kompis hjälpte mig att få tag på alla, och gårdagskvällen ägnades åt att steka mängder av pannkakor, göra frallor och fixa lite annat.
Idag vid tolv ringde det på dörren och sonen blev verkligen överraskad och till och med lite rörd av att alla hans kompisar stod utanför och sjöng för honom.
En stund var här 16 personer som trängdes i köket, det åts, pratades, skrattades och telefoner plingade. Alla var glada, det var så lyckat, tänk att det ibland blir precis som man hoppas.
På eftermiddagen kom farmor och farfar, och sen åkte sonen för att träna och sen gå på krogen, helt lagligt.
Själv var jag taxi i natt vid två, efter att ha kommit i säng sent ( massa pannkakor var det), så jag började dagen rätt så tidigt med kaffe. Till brunch blev det nog tre koppar till, och sen mer till fikat.
Just nu känner jag mig trött, men ändå märkligt uppvarvad.
Dessutom är jag löjligt nöjd med mig själv som lyckades överraska sonen så bra.
Nu fick jag det här smset av 18åringen, det känns som ett rätt bra betyg;
-Tack mamma du är bäst!! Dagen var superbra, du är verkligen en supermamma! Jag sover nog inte hemma ikväll 😘 älskar dig!

18 år.

18 år. Hur är det möjligt? Kan det gå så här fort? Det känns som det var igår du låg i min famn, alldeles ny, och med de längsta ögonfransar jag någonsin sett på en bebis.
Att vara din mamma har varit lätt. Visst har vi haft våra perioder, tvåårstrots, tjurig sexåring och butter tonåring är inte alltid kul, men ändå, det har oftast varit lätt.
Det har varit fantastiskt roligt att se dig växa upp och bli den du är idag, ansvarsfull, smart, rolig och med vettiga åsikter ( dessutom vansinnigt slarvig, och ibland förvånansvärt glömsk,och helt inkapabel att leta efter något och hitta det). Något måste vi gjort rätt för nu är du en person som jag gillar att umgås med, inte bara för att du är mitt barn, utan för att vi har roligt ihop.
18 år. Du blir myndig nu, fri att ta dina egna beslut och välja dina egna vägar. Det gör mig inte det minsta orolig, du klarar det. Dessutom, jag kommer alltid att finnas här och ge dig råd och ha synpunkter på det du gör, oavsett om du vill det eller inte, för jag är din mamma, och mammor gör sådant.
Gå din egen väg, som du alltid har gjort, men var inte rädd för att byta riktning om det känns rätt.
18 år. Världen är din.
Men lova att du kör försiktigt.

Berg och dalbana.

Jag hänger inte med. Just nu är mina barns liv rena berg och dalbanan, jag har ingen chans att styra, jag får bara hänga med så gott det går. Vissa saker är på sätt och vis roliga, annat är väldigt tungt ( åh, om man kunde skydda sina barn från sorger,), men allt ändras hela tiden. Just nu är jag dessutom så trött att jag inte orkar tänka en vettig tanke, så lite sömn vore nog bra.

Rocka dina sockar!

Idag och i morgon gör vi det. Rocka sockarna alltså. Ett bra sätt att sätta fokus på att alla i samhället inte är likadana.
Personligen är jag väldigt glad för att samhället har gått framåt. Min faster föddes med Downs syndrom för snart sjuttio år sedan. Hennes mamma och pappa blev tillsagda att "det är en komplett idiot, lämna bort henne". De gjorde det, för sådan var tiden, hennes bror träffade inte henne på många år. Det pratades inte om henne, jag var nog sju år innan jag visste om att jag hade en faster.
När jag blev vuxen och började jobba i omsorgen var jag länge irriterad på min farmor som inte var riktigt bekväm med att prata om sin dotter. Nu har jag mer förståelse, det kan inte varit lätt att lämna sitt barn som hon gjorde.
Idag är det som tur var annorlunda, inte perfekt, men min kompis flicka som har Downs syndrom får växa upp med sin familj runt om sig, hon får ha sina brosor att leka och retas med, och en mamma och pappa som stoppar om henne varje kväll.

Mitt jobb.

Jag har ett roligt och omväxlande jobb.
Igår talade barnen om att de hade begravt en död kanin i ena hörnet av gungsandlådan. Historien runt kaninen var lite luddig beroende på vem man frågade. Min jobbis och jag var inte ens säkra på att det fanns en kanin. Inte ville vi gräva upp graven heller. Kanske fanns det en kanin där, och fanns det där så var den förhoppningsvis död.
Hur som helst, ett av barnen sa att vi var tvungna att ha en begravning och sjunga. Hon sätter på sin telefon och spelar "Du gamla du fria". Vi sjunger med, något falskt och i otakt, men starkt och fint. Situationen känns lite konstig, men barnet försäkrade att det är så det går till på begravningar, så det var bara att sjunga med.
En vanlig dag på mitt jobb.

Vår.

Det är vår. Visst mumlar vädermänniskan på tv om en kall helg, men det låtsas jag att jag inte hör.
Alla termobyxor och halsdukar är undanhängda, och lite vårkläder börjar smyga sig fram.
Det är vår, och jag springer igen. På riktigt. Igår klarade jag 5 km, och jag hoppas och vill att jag ska kunna springa en mil igen, det var många år sedan jag kunde det, men jag minns känslan när man orkade.
Det är vår, och Sessan velar om gymnasievalet ( nu är hon tillbaka på det som jag tror är rätt för henne), Storkillen är på väg mot körkort, och Lilleman har tagit sina första steg på egen hand sen han skadade ledbandet för ett par veckor sedan, det gjorde oss tårögda av glädje.