Memory lane.

En del av mitt jobb är förlagt i stadsdelen där jag växte upp, och där jag och mannen bodde våra första år som gifta, och de första åren som föräldrar.

Eftersom det är lov har vi varit ute, och idag kom vi att gå på en väg som jag inte gått på mycket länge. Vägen jag i perioder gick och cyklade mycket ofta. På den vägen cyklade syrran, jag, grannflickan och våra mammor till stan för att köpa glass. Säkert hade vi något mer ärende, men det minns jag inte. Däremot minns min mammas kjol och min skruttiga cykel.

Jag har cyklat vägen många torsdagskvällar för att komma till den förening som var mitt andningshål, där jag hade vänner, där jag fick vara jag.

Gått den har jag också gjort, som tonåring i sällskap med andra, klädd i stentvättade jeans och med pumpsen i handen. Jo, för det var 80-tal, och de obligatoriska pumpsen skavde ofta. Någon gång satte vi oss i gräset och löste på tonårsvis världsproblemen, och plötsligt hade kvällen blivit natt.

Hela min gymnasietid cyklade jag den här vägen, i ur och skur, och oftast utan regnkläder. Jag minns hur kallt det var att cykla där i min lejongula ullkavaj en hel höst. 

En alldeles speciell promenad var när vi gick där efter en julskyltning, hand i hand, jag och min man. Det var snö ute, julen låg framför oss, och allt var decembermagiskt.

Den vägen har jag barnvagnspromenerat som stolt förstagångs mamma. Där cyklade jag de första vingliga cykelturerna med barnsadel. Jag vet att en av de sista gångerna jag cyklade där mötte en gammal skolkompis som "förfasade" sig över att jag som 25åring hade barn. Hon levde ett liv så långt från mitt att jag inte brydde mig om att berätta för henne att till hösten skulle jag vara tvåbarnsmamma. Strax därpå flyttade vi, och på 16 år har jag inte gått där. Förrän idag.

Helgen.

Jag hoppas min pappa är nöjd med sin firarhelg. Det är det viktigaste. Själv, tja, sådär. L vägrade på mammas fråga att flytta sig närmare syrran och mig så att vi kom med på samma bild. Det säger väl en del om nivån på umgänget. 

Nu vill jag åka hem. Hem och träffa min stora som har åkt skidor i en vecka. 

Förresten.

L ska följa med i helgen. Det ger mig en klump i magen. Hon har valt bort mig så länge. Men det kan jag leva med. Men hon har även valt bort mina barn. Hon har tagit ifrån både mina och sina barn förmånen att fira födelsedagar, jular och andra högtider med sina kusiner. Någon gång kanske jag kan förlåta det, men hur det än blir kommer jag aldrig glömma. 

Och det är klart att det gör ont.

Frisk.

Till helgen åker vi bort för att fira min pappa som fyller jämt. Vi firar också att cancern har lämnat hans kropp. Jag är så tacksam.

Lönekriterie.

Det närmar sig lönesamtal på jobbet, detta helt onödiga påhitt, man pratar en stund med chefen, får veta hur bra man är, går ut och får en ( som de redan har bestämt), dålig lönehöjning. Cheferna har fått för sig att vi ska vara med och bestämma lönekriterie. På senaste mötet skulle vi skruva ner vad bra sammarbete var. Helt okej. Sen skulle vi skriva ner två personer som vi samarbetade bra med, och varför. Det skulle inte användas till något. Jag sa då att jag skriver inga namn, vilket nog irriterade dem lite. Men för mig handlar det inte om att välja ut någon, utan om dem man väljer bort. Och det är klart, om cheferna läser X och Y på alla lappar, så kommer de ju ihåg det, och naturligtvis undrar de vad det är för fel på Z och Å. Sen är det mycket annat som spelar in, hur mycket man har jobbat ihop på sista tiden, mm. Jag blev bortvald under en stor del av min skoltid. Jag jobbar fortfarande med att känna att jag duger. Man kan nog tycka att jag är lätt att lära känna, men ska man bli min vän på riktigt får man nog kämpa rätt hårt för att jag ska tycka att vi är vänner. Man måste välja mig, aktivt. Därför är jag nog rätt dålig på att få nya vänner, varför skulle de vilja vara med mig? Men vad jag skulle komma till var detta: jag väljer inte bort folk. Eller, jo det är klart att jag gör, hela tiden och ofta, men aldrig att jag skriver ner det på en lapp. Aldrig. Det känns som, tja, jag vet inte, öråd eller något. Jag fick med mig nästan hela arbetsgruppen, tyvärr han jag inte förklara för cheferna hur jag kände och tänkte runt det här, men jag ska försöka ta några minuter av lönesamtalstiden och göra det.