Saknad på något vis.

Det här med L har inte stört mig så mycket på sista tiden. Inte så att jag inte tänker på henne, för det gör jag visst, mest varje dag. Men jag har varit mer sådär att "så här är det, och det kan inte jag göra något åt, vill hon vara dum så vill hon." Men så en dag när jag hade jobbat och skulle handla ett par saker lite snabbt så ser jag någon kvickt försvinna in i affären och kvar står några som jag känner igen som hennes man och barn. Jag stannar och pratar lite, hennes man är helt klart nervös, men åker sen hem. Inget mer med det. Det är nog en vecka sedan det hände och sedan dess har jag drömt om henne flera gånger. Ofta flätar jag hennes hår, vilket är fånigt för det har jag nog aldrig gjort, ibland är vi små, ibland är hon arg och jag själv i drömmarna är oftast förvånad. Ett par gånger när jag vaknat har jag varit ledsen men ofta är jag lite irriterad. Om jag nu lyckas med att koppla bort det ( för det är jobbigt att var arg och ledsen hela tiden ) när jag är vaken, varför ska det då störa mig när jag sover. Egentligen vet jag nog. Det är en viktig del i mitt liv som har blivit fel. Sen är jag också en person som inte gillar att folk är arga på mig, jag är väldigt rädd att folk inte ska tycka om mig. Det är något jag nog borde jobba med.