Återigen är det sommarlov. Återigen hoppas jag på att kunna ge mina barn ett underbart lov med många soliga minnen. Som vanligt grät jag på skolavslutningen, jag vet inte vad det är med mig och den blomstertid nu kommer, men gråt framkallar den alltid. Kanske vardet lite extra känslosamt i kyrkan i år, det var Storkillens sista på skolan, gick sju år så här fort?
Sen blev jag löjligt rörd när han och Prinsessan fick komma fram och ta i mot en blomma för de har varit kompisstödjare. De var så fina mina ungar!
Men jag skrattade också. Jag lyckades få till ett sånt där fniss som nästan är opassande, inte i kyrkan kanske, folk får väl ha roligt där med, men opassande bland folk som sitter och vill lyssna. Min sexåriga bänkgranne frågade sin mamma när prästen pratade; -Först dog gud va? Mamma bekräftade det. Jo, fortsätter han, först dog gud, sen dog Michael Jackson. Då var det kört, jag fnissade så att jag fick ont i magen, och det höll i sig tills det var dags att sjunga den blomstertid nu kommer.
