Lilleman och jag är ensamma i husvagnen. Inte så dramatiskt, vi är på mormor och morfars land där husvagnen är, och vi sover i den så att i kan bre ut oss så mycket vi vill. Storkillen ville vara hemma med kompisar, och Prinsessan är hos farmor och farfar, så det är jag och min Lilleman. Tänk att få tid med sitt barn så här, det känns bra på något sätt, jag vet inte om jag har varit iväg själv med någon av de andra innan, men det här är underbart! Jag blir så lycklig av honom, så stor men ändå så liten. Mitt bonusbarn, min extra, han som inte hade räknat med, vilken kärlek han ger, han är ett unikum, så självklar. De andra två har inte varit svåra så att det stör, men han, han bara är
Han frågar, vi pratar, han berättar dåliga sjuårsskämt som vi, mest han, skrattar åt, hans hand kan fortfarande hålla i min, och jag,jag försöker spara varenda stund i minnet, för jag har insett att tiden med barn går så väldigt fort!!
