Lilleman och jag.

Lilleman och jag är ensamma i husvagnen. Inte så dramatiskt, vi är på mormor och morfars land där husvagnen är, och vi sover i den så att i kan bre ut oss så mycket vi vill. Storkillen ville vara hemma med kompisar, och Prinsessan är hos farmor och farfar, så det är jag och min Lilleman. Tänk att få tid med sitt barn så här, det känns bra på något sätt, jag vet inte om jag har varit iväg själv med någon av de andra innan, men det här är underbart! Jag blir så lycklig av honom, så stor men ändå så liten. Mitt bonusbarn, min extra, han som inte hade räknat med, vilken kärlek han ger, han är ett unikum, så självklar. De andra två har inte varit svåra så att det stör, men han, han bara är
Han frågar, vi pratar, han berättar dåliga sjuårsskämt som vi, mest han, skrattar åt, hans hand kan fortfarande hålla i min, och jag,jag försöker spara varenda stund i minnet, för jag har insett att tiden med barn går så väldigt fort!!

Sommar!

Mannen har inte semester än, men vi låtsas. I fredags packade vi ihop oss,- hela familjen på ett ställe- och åkte till en stuga vid havet. Där, med havslukt, grillos och ett glas rödvin infann sig faktiskt semesterkänslan. Där, alldeles ensam på en klippa i solen med havsskvalp i öronenkände jag den totala sommarlyckan. Lycka över att få finnas, att vädret är underbart, att vi alla får uppleva fantastiska sommardagar. För det är sommar nu. Och jag älskar det!

Varför piano?

Hämtade hem Prinsessan idag, och på den lite längre bilresan hem spelade jag Mauro Scoccos samlade hits för barnen. Prinsessan och jag undrade då varför han sjunger att han sitter på sitt hotell rum med gitarren i sin hand, när det spelas piano, skulle det inte vara mer passande med gitarrspel? Har man för lite att göra när man funderar på sådant?

Sommarlov igen! ( lite sent)

Återigen är det sommarlov. Återigen hoppas jag på att kunna ge mina barn ett underbart lov med många soliga minnen. Som vanligt grät jag på skolavslutningen, jag vet inte vad det är med mig och den blomstertid nu kommer, men gråt framkallar den alltid. Kanske vardet lite extra känslosamt i kyrkan i år, det var Storkillens sista på skolan, gick sju år så här fort?
Sen blev jag löjligt rörd när han och Prinsessan fick komma fram och ta i mot en blomma för de har varit kompisstödjare. De var så fina mina ungar!
Men jag skrattade också. Jag lyckades få till ett sånt där fniss som nästan är opassande, inte i kyrkan kanske, folk får väl ha roligt där med, men opassande bland folk som sitter och vill lyssna. Min sexåriga bänkgranne frågade sin mamma när prästen pratade; -Först dog gud va? Mamma bekräftade det. Jo, fortsätter han, först dog gud, sen dog Michael Jackson. Då var det kört, jag fnissade så att jag fick ont i magen, och det höll i sig tills det var dags att sjunga den blomstertid nu kommer.