Komplimang!

Efter en slö påsk och med en dålig hårdag, kände jag mig i dag lite risig. Då känns det skönt när min store pojk säger : - Mamma, du ser faktiskt inte ut som 35 år. Nehej, säger jag, vad ser jag då ut som? -Jaa, 27 eller så. Gullunge, jag blev riktigt rörd.
MEN! nu är påsken slut, och det är dags att ta tag i livet, nu måste jag äta bättre och träna mer.
Får börja rapportera här.

En helt vanlig kväll..

Klockan fem börjar prinsessans disco, kör henne dit. Vi känner oss trötta, bestämmer oss för att det blir pizza. Kör och hämtar den. Lilleman verkar hängig, så vi tar febern. Jodå, 38.5. Han får alvedon och somnar på soffan,Sessan ringer, vill följa med kompisen hem de har inte haft tid att dela upp påkkärringgodiset. Kör storebror till hans disco. Klockan kvart över åtta sover mannen och jag också på soffan. Vi väcks av telefonen vid halv tio, tur vi har ju två barn att hämta. Nu har jag burit upp lilleman, lyssnat på de andra två ( disco är ett stort äventyr när man går i tvåan och fyran) och fått dem isäng. Mannen har somnat om, och jag känner mig pigg och vaken.
Undrar hur man får rätt tid på inläggen förresten.

Massor med snö!!

Vacklar ur min säng, ljuset ute verkar lite konstigt. Slänger en blick ut genom fönstret-SNÖ!
Det vill jag inte, inte nu. Vilken adress har väderguden, jag vill skicka ett mejl och klaga..

Livet

Jag har ont i magen. Det var magsjuka på jobbet häromdagen, så jag är rädd för att det är det jag har dragit hem. Vill inte!
Men trots ont i magen känns livet rätt så skönt. Ute är det våraktigt, jag och min lillkille sitter i pyamas och myser. Min lillkille, han är så fin! Men när i hela himelen blev han så här stor?? Till hösten har jag inga dagisbarn längre, det känns så konstigt, min identitet har de senaste elva åren till stor del varit småbarnsmamma, men nu,nu är de ju faktiskt rätt så stora. Detär skönt på sätt och vis, men samtidigt är det väldigt, väldigt sorgligt. Tiden har gått så oehört fort, jag är rädd att jag inte ska minnas denna undertbart intensiva tid.
Nu tror jag vi ska klä på oss och göra lite nytta, tvätten väntar. Eller inte, vi kanske bara sitter här och tar det lugnt ett tag till...

Som jag trodde,

inte hinner jag med det här inte.Gör ett försök igen, kanske behöver det bara bli en vana..
Idag har jag packat bilen full med ungar och besökt simmhallen, så nu känner jag mig aningen trött. Just nu har jag fått alla barnen i säng och mannen är på möte så jag har datorn i knät och makt över fjärren.
Helgen har varit bra, jag börjar så smått komma igång med springandet igen, har kommit förbi stadiet när allt är pest, och jag konstant undrar varför jag gör det. I lördags morse sken solen, fåglarna kvittrade,och jag orkade hela rundan. Det kändes faktiskt som jag skulle klarat en bit till, men jag chansade inte. Men å andra sidan ikväll skulle jag nog inte orka 100 meter..