Kan jag?

Om man inte bloggat på ett år, och väldigt oregelbundet innan dess, kan man bara börja skriva igen då? Och är det ens någon som bloggar längre? Egentligen spelar det ingen roll, jag kände plötsligt en längtan efter att få använda ord igen, och det här är ett bra ställe för mina ord.
Det är sommar igen, en midsommarhelg är snart över. Livet rullar på, det är bara min Lilleman som bor hemma nu, och det är konstigt. Jag är nog på riktigt mitt i livet just nu.

En kväll i juni. Ett försök till sammanfattning.

Jo. Det är juni. Vårterminen är slut. För mig betyder det att det snart är semester, och sen går jag tillbaka till det jobb jag haft så länge. För att ta det från början. I höstas blev jag less. Jag var så trött på mitt jobb, på mina arbetskamrater, på det vi pratade om, på den jag var på jobbet. Jag var trött på oss som jag sa till chefen. Jag började titta efter något annat, sökte och fick en fast tjänst som klassassistent. Chefen beviljade tjänstledigt i sex månader, och på vårterminens första dag började jag i skolan. Det har varit roligt, utvecklande och väldigt nyttigt. Men också lite enformigt, förutsägbart och en organisation som lämnar en del att önska. Sex personer förutom jag har sagt upp sig, det är kort sagt lite rörigt. Framför allt har jag saknat att kunna styra min tid lite. Dagarna har varit långa, och jag har känt att jag inte har hunnit med. Men hade jag kunnat fortsätta ett halvår till så hade jag gjort det. Tyvärr är man ibland tvungen att välja. Men jag ser fram emot att komma till mitt gamla jobb. Det ska bli spännande.
Något som jag har lyckats med i skolan är att gå ner nästan 10kilo i vikt. Tre av dem var sådana som jag gick ner för två år sedan, men jag är just nu smalare och mer vältränad än jag varit på minst sju år. Riktigt nöjd är jag inte, det fattas lite för normalt BMI, och sen får vi se. Min man, som varit kraftigt överviktig har lyckats med att gå ner 30 kilo sen i julas, en enorm bedrift. Jag har nu en piggare, gladare man, som ser en massa år yngre ut än innan.
Vi har iallafall fått ork att glasa in vår altan, vi sa på förra studenten att till Estetungens student skulle det vara gjort. Tiden har gått, och jag har nästan gett upp hoppet om att det någonsin ska hända. Men så. Vid Valborg började vi riva och måla, och nu, nu har vi den finaste av altaner. Jag sitter här jämt, och helt ärligt, den bidrog mycket till att studenten blev så lyckad.
Jag har haft semester i en vecka, det borde alla ha som ska fixa student, så imorgon ska det bli kul att gå till jobbet. Det har varit en fantastisk vår, och jag mår väldigt bra. Det var nog längesedan jag kände mig så här lycklig.

Oj.

Var ska man börja, när man inte haft någon lust eller tid att skriva på ett halvår? Nu har jag plötsligt lust, och så mycket att säga att det nästan tar stopp.
Idag avslutar jag Estetungens studentvecka. En mycket bra vecka, en mycket känslosam vecka. En lycklig unge, en bra fest. Hon var rädd att det skulle bli en tråkig släktfest, men storebror drog hit några kompisar, och det kom fler kompisar än hon hade räknat med, så det blev lyckat. Men hon är stor nu. Så stor. Och så vacker. Jag önskar henne så mycket bra saker i livet. Jag önskar också att hon fortsätter att ha musik i sitt liv, hon är för bra för att sluta.
Nu blev jag lipig igen, den här veckan har jag gråtit mer än på länge, men det har varit tårar av lycka och stolthet. Lycka och stolthet, och en liten dos ångest. De blev stora så fort.

Tre saker.

Tre saker som jag har nött in i mina barn:
1. Allt blir bättre med glitter.
2. Undvik vänstersvängar. Använd rondeller.
3. Frågar de efter en svensk som producent/kompositör till en internationellt känd låt, säg Max Martin.

De kommer klara sig länge på den här samlade visdomen från mig. ( Däremot. Däremot kan jag inte hjälpa till med mattetal som innefattar x upphöjt till två i parenteser adderade med varandra. Minns att jag frågade min mattelärare vad jag skulle ha den kunskapen till. Nu vet jag.)

Morgon i oktober.

Kanelbullensdag. Ledig. Har pyjamas och regnbågstossor på. Lite lätt värk i kroppen efter ett jobbigt träningspass igår. Har ändå bestämt att det ska springas idag. Det lär bli tungt, och det lär inte bli långt, men springa ska jag. Trots att det blåser och eventuellt regnar ute.
Har fjäskat för min Lilleman och serverat nybakade bullar till frukost. Det låter mer pretto än vad det är, orkar verkligen inte baka kanelbullar klockan sex på morgonen. Däremot orkade jag fixa bullar igår. De fick kalljäsa på altanen och behövde bara penslas, sockras och skjutsas in i ugnen nu på morgonen. Ärligt talat är mina vanliga bullar bättre, men som nybakat funkar de absolut. Jag är definitivt dagens mamma i det här huset. ( Betyget är satt av ett av tre barn, men iallafall.)
Nu ska jag försöka välja ett snyggt nagellack, och sen springa, dottern har studiedag och var tydligen sugen på att övningsköra till IKEA. Synd bara att de har så dyrt inträde där.

Det var en gång.

Bläddrade lite förstrött i helgens tidning på jobbet. Plötsligt hajar till. Det namnet i den dödsannonsen känner jag igen. Vem? Jo, jag minns. Jag minns mitt första riktiga jobb, en kvinna med pepparkornsbruna ögon, hes skånska och härligt skratt. Hon var bitsk och rättfram och jag tyckte alldeles förfärligt mycket om henne. Trots en ålderskillnad på tjugo år klickade vi. Hon var lätt att prata med, att skratta med. Hon sa till mig att inte låta mig tryckas ner av vissa lite bossiga arbetskamrater. Ett par år senare var jag tillbaka på den arbetsplatsen, och hon tittade på mig och undrade när bebisen skulle komma?  Jo, den skulle komma, men det var inget som jag hade börjat dela med mig av. Men hon visste.
För ett, två år sedan träffades vi helt oväntat igen genom våra jobb. Vi kände igen varandra, för min del var det inte så svårt, hon var sig lik, lite magrare och gråare, men ändå sig lik, hon fick nog fundera lite, jag har gått från tonåring till vuxen till medelålders på den här tiden. Jag tror att hon nämnde att hon varit sjuk, men nu skulle jobba tills pensioneringen. Vi sågs bara en kort stund, hann prata en timme eller så, och det mesta var jobbrelaterat, men det kändes ändå som förr. Sen har jag inte träffat henne, och faktiskt inte hört något om henne heller. Förrän idag. Just nu känner jag mig sorgsen, och på något sätt, trots att vi inte hade någon kontakt, så känns världen tommare.

Aj, och sånt.

Igår var det dags för höstens första gruppträningspass. Tabata blev det. Trots att jag var helt slut efter en alldeles för lång jobbvecka så var det kul, jag behöver verkligen den omväxlingen i min träning. Men. Det är inte rimligt att man ska ha så ont efter ett pass, det är ju inte så att jag har suttit stilla hela sommaren, jag har ju både sprungit och gått. Idag är min första lediga dag på en vecka, och jag har en lista med saker jag ska göra. Men, återigen men. Jag har ta mig fan svårt att lyfta kaffemuggen utan att stöna. Det är i samma klass som när jag tränade mitt livs första boxpass efter en väldigt stillasittande graviditet. Det gör ont i benen när jag sitter still, undrar hur det ska bli ikväll, träningsvärken brukar ju vara värst efter ett dygn.
Fast ändå. Jag hade tyngre stång än de flesta yngre tjejerna, och då började jag ändå lite försiktigt eftersom det var första gången. Och jag orkade med. Däremot är jag svag i plankan, det borde jag nog jobba lite på. Fast inte idag, idag får jag vara glad om det blir några löpsteg på den planerade springrundan.
Igår såg jag att det fanns lite blåbär kvar i min skog, kanske ska jag unna mig nöjet att plocka blåbär för sista gången i år. Frågan är bara om jag kommer ner till blåbären.
Ändå, trots ontgnäll, och duggregn ute, så känns den här dagen bra.