Det bor en glitterprinsessa i mig.

Jag var barn på 70-talet. Mina första kläder var bruna och orangea, min mammas favoriter på den tiden. I vårt nybyggda hus var kyl och frys gröna, medaljongtapeterna bruna och oreanga, heltäckningsmattan i mitt rum gick i gulorange, huset var brunt med gulgrönt tegel. Min mamma var dessutom en mamma som hade velat, men inte fått spela fotboll när hon var liten, hon ville ha kort hår, gillade inte klänning och kjol.
Hur som helst. Helt plötsligt upptäckte jag de rosa och blå pennorna bland tuschpennorna. Hur fina de var. Jag ville ha långt hår ( mamma gillade det inte, hon var inte bra på flätor), drottning Silvia var den vackraste person jag visste.
Min farmor gillade fina saker, hon hade ett stort smyckeskrin fullt med halsband som vi fick prova. Hon hade högklackade skor i guld, som gjorda att leka prinsessa i. Eller, min farmor sa "gull", hon älskade ""gull". Nagellack och parfym fick man också hos henne.
Under flera år fick jag för mig att det var fult på något sätt att gilla "bling". Rosa var en färg jag aldrig  någonsin använde. Så fick jag en dotter. En dotter med stark vilja. Hon älskade rosa. Hon älskade prinsessor. Glitter. Hon fick ärva brorsans jeans, och det var okej, bara man hade en rosa/ glittrig tröja till.
Dotterns prinsessperiod gick över någon gång i början av skolåldern, men helt plötsligt fanns det rosa kläder i min garderob. Jag vågade mig på att köpa en tröja med glittertryck. Idag skäms jag inte för det, jag gillar saker som glittrar, öronhängen med sten är finare än de utan, nagellack med glitter, tja, jag har svårt att stå i mot.Jag kallar det min farmorgen. Ibland får jag trycka ner den lite, det är ju inte meningen att jag ska se ut som en julgran.
Men när jag låter min inre glitterprinsessa komma fram så tänker jag på min farmor.
Jag är helt säker på att hon hade gillat mina tre senaste skoinköp.

Att släppa taget.

För två veckor sedan ringer telefonen sent på kvällen. Det är storsonen som berättar att han och flickvännen har fått en lägenhet. Mamman, som hade som hade somnat sover knappt något den natten. Jag ligger vaken och går igenom vad de har och vad de behöver skaffa. Gläds åt att det verkar vara en bra lägenhet. Ibland tränger tanken igenom, han ska flytta. Jag tränger undan den. Lägenheten visar sig vara kanon, rymlig, billig och centralt belägen. Jag berättar för vänner och arbetskamrater. Säger att "visst är det lite konstigt att han inte ska bo hemma längre, visst känns det lite jobbigt, men så roligt för dem". Fast det känns inte speciellt jobbigt, det känns ingenting när jag försöker att känna efter.
Igår flyttade vi lite grejer. Jag hängde i deras lägenhet i ett par timmar. Körde hem rätt så sent. Hemma i köket börjar jag plötsligt att gråta. Det går inte att hejda. Det är nästan svårt att andas. Lyckas att lugna ner mig. Sover dåligt. Vaknar nedstämd. Försöket fejka bra humör genom att spela gamla favoritlåtar i bilen, sådana som jag älskade för länge sedan. Det funkar inte. Hela dagen har tårarna varit på väg. Inser att det måste kanske vara så här. Jag måste få sakna. Måste få vara ledsen, samtidigt som jag är glad. Jag är glad att jag har en 20åring som är så vettig att jag inte behöver att oroa mig.