Veckan som var. Ja, vad ska jag säga, den var så mycket. Så mycket jag vill skriva om, men hur och när, det är frågan.
I tisdags fick jag ett sms från min vän att hennes mamma inte finns mer. Vi hade smsat under helgen, så jag visste att det inte var bra, men ändå, det slog undan benen på mig. Det sänkte mitt humör rätt så mycket, och jag känner mig fortfarande låg. Jag har haft lite kontakt med min älskade vän, och hon klarar sig, det är klart att hon gör, men det är jobbigt.
Dottern kom hem och hade slagit i handen rätt så illa, så i fredags halv tio åkte vi till vårdcentralen, därifrån blev vi skickade till röntgen. Den visade en spricka i ett ben i handen så nu har hon gips de närmaste veckorna.
Efter att jag fått henne gipsad åkte jag till jobbet. Ett dygn senare åkte jag därifrån, trött så att omgivningen gungade. Det strulade till sig på kvällen så det fanns ingen möjlighet att gå hem förrän efter tolv, och eftersom jag skulle vara tillbaka vid sju var det lika bra att stanna kvar. Dessutom ville jag inte lämna nattpersonalen själv, ifall det skulle hända något mer. Som tur var hade jag hunnit handla lite innan jobbet, så jag hade tandborste och deo i bilen. Rena kläder och linsvätska var det värre med, men jag hittade ett reservlinne bland våra extrakläder, och min jobbarkompis tog med en kofta till mig. Innan jag la mig smörjde jag in ansiktet med handkräm. Fräscht. Ska bli spännande att se hur chefen tänker kompensera mig för den natten.
Lite lätt död även på söndagen, men det blev träning. Den första på över en vecka. Vansinnigt skönt att få röra på sig lite.
Jag undrade ju när någon skulle se att jag förlorat lite vikt, och i lördags morse, när jag blek och svart under ögonen stod och fixade kaffe, frågade min mest viktfixerade ( och smalaste) jobbis om jag inte hade gått ner i vikt.
Nu väntar en ledig måndag. Lite tvätt, städning och löpning är inplanerat. Det är också tänkt att jag ska sitta i soffan och göra ingenting.
