Rätt så dåligt var svaret jag fick, följt av tårar. - Skär hon sig sa jag. Sessan bröt ihop och nickade.
Jag fick ur henne vem det rörde sig om, och jo, jag vet vilka föräldrarna är, så jag ville ju ringa dem. Det fick jag inte på vis i världen, hon hade lovat att inte berätta för någon. Ingen vuxen visste det här. Jag förklarade att det här var så allvarligt att jag var tvungen att göra något.
Så idag har jag pratat med skolkuratorn.
Dottern vet om det, hon förstår, och är nog lite lättad över att någon annan vet, men ändå orolig över att ha "skvallrat".
Själv hoppas jag att jag har gjort rätt, och att det aldrig kommer fram vem det kommer ifrån. Och så hoppas jag naturligtvis att kompisen får hjälp att må bättre snart.
