Hjärtat smälter.

Storkillen PRAOar i skolan. Jag hämtar honom där på en gympalektion för ett läkarbesök. Det är min bästa kompis yngste som har gympa. Han sitter i ett led och väntar på sin tur. Plötsligt får han syn på mig och skiner upp i det största leendet jag sett, samtidigt som han vinkar till mig. Du lilleplutt. Dig har jag burit och haft i knät. Du kallade mig mamma och sen mitt namn efter. Du var den siste lille som var med på våra fikadejter. Ditt leende i dag lyser upp min dag!

15år.

Finns det något mer hjärtslitande än en förkrossad 15åring? Som är så trött och olycklig att det är okej att mamma håller om honom när han gråter hejdlöst. Vad det är svårt att vara förälder de gångerna, att hitta rätt ord, att hjälpa och lindra. Så mycket lättare det var när han var tre och tårarna och ledsnaden försvann efter ett par minuters vaggning. Nu hoppas jag att han kan sova lugnt, och att allt känns bättre i morgon. Att vi alla har lärt oss något. Själv känner jag mig helt trasig och fylld av gråt, så sömnen känns långt borta. Gråten borde få komma ut, men vi har planeringsdag i morgon, och jag vill slippa förklara svullna ögonlock.