Så här ska sommaren vara!

Det ska vara varmt så man nästan smälter bort. Det ska vara semester. Det ska vara bruna ben, salta bad, grillkvällar med vin och trevligt sällskap. Sist men inte minst, det ska vara fotbollscup.

Blåbär!

Jag plockar, precis som varje sommar, blåbär med lätt mani. I år är det många blåbär, och jag får lite lätt panik över att inte hinna få med mig alla hem. Nu när jag jag blundade såg jag kvistar med blåbär åka runt. Är det här verkligen nyttigt?

Natt.

Mannen har åkt hem för att jobba, och trots att jag saknar honom, så har det blivit lite av en tradition att vara ensam med barnen i husvagnen. Men jag har stora barn nu, så ikväll är det bara Lilleman som är här med mig. Det känns konstigt, men okej. Kvällen har tillbringats i ett förtält med gamla vänner och nya bekantskaper. Lättsamt, trevligt och roligt. Jag hade tänkt skriva om campinglivets alla sidor, men orken räcker inte, så kanske i morgon. Godnatt!

Semester!

Morgonpromenad längs med havet. Semestern har börjat.

Så är det nog!

Ett barn på jobbet försöker att berätta något för mig. Efter att ha sagt va? ett antal gånger säger jag: -Jag fattar faktiskt ingenting. Svaret kommer blixtsnabbt:- Men du har ju ingen hjärna. Så måste det vara. Eller har den bara tagit semester, det är ju bara en timme kvar till resten av mig tar ledigt!

Ren njutning.

I dag har det varit en sådan dag när orken varit nästan obefintlig. Men den räckte i alla fall till att bädda rent och damma i sovrummet ( plocka blåbär, göra muffins, tvätta och laga mat med, kanske var jag inte så seg som jag trodde!). Hur som helst, att lägga sig i ett rent sovrum med manglade lakan, det är ren njutning.

Öva semester.

Jag har jobbat många dagar den sista tiden. Närmre bestämt alla utom en sedan midsommarafton. Tror aldrig att jag längtat efter semestern som i år. Därför är det väldigt skönt att veta att jag jobbar sista dagen på fredag, fram tills dess är jag ledig, så ikväll övar jag på att ha semester, jag sitter på altanen med ett glas vin och bara är. Trots att jag behöver en filt, vinet är sådär gott, knotten plågar mig och att jag håller på att somna så känns det som jag kan vänja mig vid det här!

Utan ord.

Orden tog slut. Jag skulle velat skriva om hur trängd jag kände mig när L dök upp här på konfirmationen. Om hur jag tyckte att det var hennes sak att inleda ett samtal. Om hur märkligt det är att ha en gäst som inte yttrar ett ord till en. Om hur sårad jag känner mig över att mamma verkar tycka att bara för hon kom är det min sak att vara som vanligt. Men orden tog slut där någon gång i maj. Så jag får nöja mig med det här. Och för övrigt tror jag nog att Storkillen var nöjd med sin konfirmation!