Att räcka till.

Just nu känns det som om jag inte gör det. Räcker till alltså. Det är så många i min närhet som jag vill finnas för just nu. Det är den bästaste vännen som har ett sjukt barn, jag oroar mig inte bara för honom utan också för min vän, hur mår hon i all denna oro? Min äldsta vän borde jag också höra av mig till, det händer en stor grej i hennes liv, hur går det, hur mår de? En jobbarkompisar har bekymmer, och jag har inte riktigt hunnit med att fråga hur det är, eller jo, fråga hinner man alltid, men det passar inte alltid. På jobbet är det körigt, sjukt folk, inga vikarier, och en hög arbetsbelastning. Eftersom jag inte jobbar heltid känner jag trycket på mig att ställa upp, och det ger mindre tid till alla övriga. Tack och lov för Facebook och sms, där kan man skicka små meddelanden med sliter omtanke, för ringa eller träffas har bara inte hunnits med.

Något att tänka på.

Jag borde verkligen lära mig. Det finns vissa människor som man inte ska fråga om hur det är. I alla fall inte om man bara har en snabb sak att klara av i telefon. Vissa människor som man bara är ytligt bekanta med ska man inte heller fråga när man springer ihop på Ica, i alla fall inte om man har planer på att göra något mer den dagen. Missförstå mig rätt, jag bryr mig väldigt mycket om andra, brukar få höra att jag är bra på att lyssna, men ibland frågar man bara för att vara artig, och varför i hela friden är det alltid samma människor som känner att de måste dela med sig av hela familjens ( oftast mycket jobbiga ) förkylningshistoria?