Självklarheter.

På jobbet. Vi sitter med barnen runt bordet och äter. Ett av barnen säger att det ska gå till tandläkaren. Jaha säger jag, vad ska du göra där? Det blir tyst en stund, sen kommer det; - Gapa!

Lycklig

Jag och min golvmopp umgås i köket. Snart är det jobbehelg. Jag får inte springa för mina benhinnor bråkar med mig, och det är jättetråkigt. Ändå känner jag mig helt plötsligt så nöjd och glad. Allt är så bra med oss, barnen är det inga stora bekymmer med, min man , ja helt plötsligt blir jag varm i magen av att tänka på att han finns. Just nu är mitt liv skönt!

Sångpolis.

Det är eftermiddag, jag skalar potatis, Storkillen och en kompis spelar FIFA 12 i rummet bredvid. Prinsessan kommer ut i köket med sin gitarr och sätter sig och börjar spela och sjunga, något hennes mamma uppskattar alldeles väldigt. Det blir lite olika låtar, sedan letar hon fram Pinks, fucking perfekt, och provar den. Det låter en del och efter en stund ropar Storkillen; - Sessan! Inget svar så han ropar igen, fast högre. Jag hinner tänka att ska han nu gnälla på att det är för högt, och att hon stört, kan de aldrig låta bli att gnälla på varandra, innan Prinsessan svarar. - Vad är det? - Jo, man får faktiskt inte säga sådana ord...( och det kommer från en fjortonåring som nog skulle få sin mamma att rodna om hon hörde honom när han är med sina kompisar!)

Saknad på något vis.

Det här med L har inte stört mig så mycket på sista tiden. Inte så att jag inte tänker på henne, för det gör jag visst, mest varje dag. Men jag har varit mer sådär att "så här är det, och det kan inte jag göra något åt, vill hon vara dum så vill hon." Men så en dag när jag hade jobbat och skulle handla ett par saker lite snabbt så ser jag någon kvickt försvinna in i affären och kvar står några som jag känner igen som hennes man och barn. Jag stannar och pratar lite, hennes man är helt klart nervös, men åker sen hem. Inget mer med det. Det är nog en vecka sedan det hände och sedan dess har jag drömt om henne flera gånger. Ofta flätar jag hennes hår, vilket är fånigt för det har jag nog aldrig gjort, ibland är vi små, ibland är hon arg och jag själv i drömmarna är oftast förvånad. Ett par gånger när jag vaknat har jag varit ledsen men ofta är jag lite irriterad. Om jag nu lyckas med att koppla bort det ( för det är jobbigt att var arg och ledsen hela tiden ) när jag är vaken, varför ska det då störa mig när jag sover. Egentligen vet jag nog. Det är en viktig del i mitt liv som har blivit fel. Sen är jag också en person som inte gillar att folk är arga på mig, jag är väldigt rädd att folk inte ska tycka om mig. Det är något jag nog borde jobba med.