Jag har försökt att inte låta det här med L påverka mig, inte velat låta det ta energi, men idag blev det för mycket. Sessan ska göra en sak med mormor i helgen. Jag ska jobba, så jag sa att jag kan hämta henne när jag slutar. Joo sa mormor, men L med familj ska nog komma ( det är en födelsedag i helgen). Jag kan sitta i bilen sa jag, nej tyckte hon då det går väl bra. Efter en stund sa hon att jag kanske skulle hämta Sessan där de var, men det blir bökigt tycker jag, bättre jag väntar hemma hos dem, dessutom hade jag planer på att lämna en blomma och säga grattis. Vi avslutar samtalet. Sen ringer hon igen och säger att Prinsessan kanske kan sova där. Vi får se tycker jag, men får känslan av att hon inte vill att jag ska komma.
På väg in till jobbet brister det. Hela situationen är så jobbig, jag är trött på den, och jag vill inte mer. Jag vill slippa det här, slippa förklara och försvara inför mina barn, jag vill att någon ( mer än min man) förstår hur mycket jag tänker på det här, hur jobbigt det är. Alltså gråter jag. Träffar min man för att fixa ett par saker, och gråter lite till. Min man blir arg, tycker att nu får det räcka, han tycker att det är jag som hela tiden kommer i kläm. Och ja, jag håller nog med. Sen ,en sak till, om det nu är viktigt att barnen träffas, så finns vi här, det är bara att komma! När barnen hälsar på mormor och morfar får de gärna träffa varandra någongång, men ibland kanske de kan få vara där själva. Ähh, jag vet inte hur det ska lösas, jag är bara trött ledsen och uppgiven,och ont i huvudet har jag.
