Fortsättning

Tog mig i kragen och ringde min mamma i tisdags. Hon var helt oförstående. Ville inte ta parti för någon sa hon, och då kändes det verkligen som hon tar parti för L. Jag har varit ledsen, orolig och trött. Mina föräldrar hämtade Lilleman häromdagen, och det kändes jättekonstigt. Men nu orkar jag inte bry mig, just idag orkar jag inte bry mig. Ska försöka att inte tänka på det mer, orkar inte har någon konflikt med mina föräldrar, och mamma vill tydligen inte förstå hur ledsen det här gör mig, så vi struntar i det. Småtjejernas presenter ligger här, och det får de göra tills de hämtar dem eller tills jag orkar ta tag i det igen..

Och vidare..

I går hämtade jag sessan. Jag gick in, men stannade inte. Pratade lite med småtjejerna, men L såg jag inte, hon höll sig undan. Åkte hem. Bråkade lite min man, som är arg på mina föräldrar, han tycker jag ( vi ) blir bortvalda, att vi inte är välkomna.Jag är rätt så säker på att de egentligen inte menar så, men visst, så kändes de ju här om dagen. Men jag vill inte ha något bråk med mina föräldrar, jag vill kunna träffa dem. Blev arg på mig själv, varför gick jag inte in, stannade en stund och sa hej. Det är ju faktiskt inte jag som har problem från början. Men visst, lite konflikträdd är jag, jag vill ju undvika bråk. Inser att min mamma inte kan veta hur jag känner, jag måste tala om det för henne, så imorgon får jag ta mig i kragen och ringa och berätta hur ledsen jag var här om dagen.Känns inte roligt alls.

Städdag.

I alla fall borde det vara det, men det tar i mot Inte ens tanken på att jag har nya fina gardiner att sätta upp ger mig lust att sätta igång. Känner mig tung och seg och ledsen. Vill stänga in mig här hemma med min familj och bara mysa, glömma det som känns jobbigt, låtsas att det inte finns, men det går inte. Men i kväll ska jag göra mitt bästa, jag ska göra taccos, tända ljus och dricka ett glas vin, och överraska min familj med ett ny städat och fint vardagsrum. Ja, det ska jag! Alltså börjar jag nu!

En klon!

Lilleman gillar star wars. Efter att ha tittat på en utav filmerna springer han upp och hämtar sitt lasersvärd och en hjälm. Jag ropar att han ska komma och duka. - Mamma svarar han, jag är faktiskt en klon, kloner dukar inte. Nejvisst nej, det hade jag glömt!

Skitdag!

Jag har försökt att inte låta det här med L påverka mig, inte velat låta det ta energi, men idag blev det för mycket. Sessan ska göra en sak med mormor i helgen. Jag ska jobba, så jag sa att jag kan hämta henne när jag slutar. Joo sa mormor, men L med familj ska nog komma ( det är en födelsedag i helgen). Jag kan sitta i bilen sa jag, nej tyckte hon då det går väl bra. Efter en stund sa hon att jag kanske skulle hämta Sessan där de var, men det blir bökigt tycker jag, bättre jag väntar hemma hos dem, dessutom hade jag planer på att lämna en blomma och säga grattis. Vi avslutar samtalet. Sen ringer hon igen och säger att Prinsessan kanske kan sova där. Vi får se tycker jag, men får känslan av att hon inte vill att jag ska komma.
På väg in till jobbet brister det. Hela situationen är så jobbig, jag är trött på den, och jag vill inte mer. Jag vill slippa det här, slippa förklara och försvara inför mina barn, jag vill att någon ( mer än min man) förstår hur mycket jag tänker på det här, hur jobbigt det är. Alltså gråter jag. Träffar min man för att fixa ett par saker, och gråter lite till. Min man blir arg, tycker att nu får det räcka, han tycker att det är jag som hela tiden kommer i kläm. Och ja, jag håller nog med. Sen ,en sak till, om det nu är viktigt att barnen träffas, så finns vi här, det är bara att komma! När barnen hälsar på mormor och morfar får de gärna träffa varandra någongång, men ibland kanske de kan få vara där själva. Ähh, jag vet inte hur det ska lösas, jag är bara trött ledsen och uppgiven,och ont i huvudet har jag.