27 okt-09
Förra veckan hade jag medarbeta samtal med min chef, vi pratade om hur det är på jobbet, och jag försökte få fram att jag mår dåligt av att det är så oroligt nu, att det är jobbigt med hot om sämre arbetstider och besparingar. På det sättet kom vi in på att jag var sjukskriven för ca två år sedan, stress var en, men inte enda orsaken, och jag sa att jag har väldigt svårt att stå bredvid och låta bli att engagera mig, att tänka att det får någon annan göra. Jo hon tyckte att det märktes på jobbet också, och så frågade hon om jag curlade mina barn mycket? Men nej, det gör jag inte. Dels anser jag, och det har jag gjort sedan de var små, att målet är , låt vara långt fram i tiden, att de ska bli självständiga, alltså jobbar vi dit. Sen tycker jag att man ska hjälpas åt i en familj, alla ska plocka undan mm.Mina barn får själva komma ihåg att packa i och ur gympapåsar, lämna fram lappar, bädda sina sängar, ta upp tvätt och städa sina rum, den lille är i vissa fall undantagen.
Min man är uppvuxen i en familj där mamman gjorde allt, han behövde inte lyfta ett finger, och det kämpar jag fortfarande i mot, så vill jag inte att mina barn ska bli.
