Jag är mamma sedan drygt tolv år med allt vad det innebär. Det är mycket glädje, men också mycket jobb. Det är att alltid tänka på någon annan än sig själv, att alltid ha nära till oro.
Jag är verkligen inte den oroliga sorten men en stor oro har ju alltid varit att det ska hända barnen något, att det värsta ska hända. Jag läste på vimmelmammans blogg (http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman/2009/april/), om hennes oro om hur det skulle bli med sonen om hon inte fannas kvar längre, och insåg att en nästan lika skrämmande tanke är att tänk om det händer mig något. Visst, jag skäller, jag gnäller, jag tjatar, ibland orkar jag inte riktigt med, ibland känner jag mig som en urkass mamma, men någonstans vet jag, även om jag glömmer det ibland: Jag är faktiskt världens bästa mamma för mina barn. Ibland vill de säkert byta bort mig, men ändå, det är jag som kramar, pussar, som med en blick kan avgöra om det är något som är fel ( ja, deras pappa också, men nu var det mig vi pratade om.) Om jag inte fanns skulle det finnas vuxna för mina barn, det vet jag, men som mamma vill man det som är enkelt och lätt för sina barn, och gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att växa upp, så jag hoppas, önskar och ber till alla högre makter, lät mig få finnas för mina barn.
Jag är verkligen inte den oroliga sorten men en stor oro har ju alltid varit att det ska hända barnen något, att det värsta ska hända. Jag läste på vimmelmammans blogg (http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman/2009/april/), om hennes oro om hur det skulle bli med sonen om hon inte fannas kvar längre, och insåg att en nästan lika skrämmande tanke är att tänk om det händer mig något. Visst, jag skäller, jag gnäller, jag tjatar, ibland orkar jag inte riktigt med, ibland känner jag mig som en urkass mamma, men någonstans vet jag, även om jag glömmer det ibland: Jag är faktiskt världens bästa mamma för mina barn. Ibland vill de säkert byta bort mig, men ändå, det är jag som kramar, pussar, som med en blick kan avgöra om det är något som är fel ( ja, deras pappa också, men nu var det mig vi pratade om.) Om jag inte fanns skulle det finnas vuxna för mina barn, det vet jag, men som mamma vill man det som är enkelt och lätt för sina barn, och gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att växa upp, så jag hoppas, önskar och ber till alla högre makter, lät mig få finnas för mina barn.
