Morsdag, ha begär mm

Idag har det varit en skön dag!! Jag har städat altanen, rensat några land, tvättat lite, vi har druckit kaffe hos svärföräldrarna och solen har skinit, så skönt!

I kväll sprang jag en runda och det gick en hel minut fortare än i måndags när jag sprang den för första gången. När jag städade i dag hittade jag tre chokladkaniner som det var meningen att påskharen skulle ha kommit med, men det var så mycket godis här vid påsk, så de glömdes bort. Men nu så, klart att ungarna ska ha chokladkaniner till " Robinson" och för att göra det lite roligare gömde jag dem i trädgården. Oj vad de sprang!!

När kaninerna var hittade hävdade min man att eftersom jag jobbar imorgon hade "morsdagsharen" redan varit här. Alltså fick jag gå på jakt i trädgården. ( Ja det var ett sabla springande i vår trädgård i kväll!) Vad fick jag då? Jo en vansinnigt söt ipod nano, en sådan jag lyckades få in en bild på här uppe! Plus att Sessan hade varit i sin favorit affär ( GLITTER) och köpt ett halsband med min bokstav. Riktigt fin var den. ( Ja vadå hon är nio år, vår smak klickar inte alltid, men som den goda mor jag är jublar jag glatt åt vad hon än valt ut.. Men den här VAR faktiskt fin!) Men ialla fall ipoden, den väckte genast ett ha begär, man kan ju skaffa någon liten manick från nike och styra upp sina löprundor. Men då skulle man visst köpa nya skor också. Hm lite dyrt verkat det bli. Men efter lite googlande upptäckte jag att man kan köpa en liten grej att sätta på skon, och den var inte så dyr. Nu återstår bara att övertyga mannen om att jag VERKLIGEN behöver dessa pryttlar, men det bli nog inte så svårt, jag kan ju lugnt lova att han blir den som får ställa in sköta teknisk support, och det borde han ju bli glad för..

Mammatankar

Jag är mamma sedan drygt tolv år med allt vad det innebär. Det är mycket glädje, men också mycket jobb. Det är att alltid tänka på någon annan än sig själv, att alltid ha nära till oro.
Jag är verkligen inte den oroliga sorten men en stor oro har ju alltid varit att det ska hända barnen något, att det värsta ska hända. Jag läste på vimmelmammans blogg (http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman/2009/april/), om hennes oro om hur det skulle bli med sonen om hon inte fannas kvar längre, och insåg att en nästan lika skrämmande tanke är att tänk om det händer mig något. Visst, jag skäller, jag gnäller, jag tjatar, ibland orkar jag inte riktigt med, ibland känner jag mig som en urkass mamma, men någonstans vet jag, även om jag glömmer det ibland: Jag är faktiskt världens bästa mamma för mina barn. Ibland vill de säkert byta bort mig, men ändå, det är jag som kramar, pussar, som med en blick kan avgöra om det är något som är fel ( ja, deras pappa också, men nu var det mig vi pratade om.) Om jag inte fanns skulle det finnas vuxna för mina barn, det vet jag, men som mamma vill man det som är enkelt och lätt för sina barn, och gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att växa upp, så jag hoppas, önskar och ber till alla högre makter, lät mig få finnas för mina barn.