Bläddrade lite förstrött i helgens tidning på jobbet. Plötsligt hajar till. Det namnet i den dödsannonsen känner jag igen. Vem? Jo, jag minns. Jag minns mitt första riktiga jobb, en kvinna med pepparkornsbruna ögon, hes skånska och härligt skratt. Hon var bitsk och rättfram och jag tyckte alldeles förfärligt mycket om henne. Trots en ålderskillnad på tjugo år klickade vi. Hon var lätt att prata med, att skratta med. Hon sa till mig att inte låta mig tryckas ner av vissa lite bossiga arbetskamrater. Ett par år senare var jag tillbaka på den arbetsplatsen, och hon tittade på mig och undrade när bebisen skulle komma? Jo, den skulle komma, men det var inget som jag hade börjat dela med mig av. Men hon visste.
För ett, två år sedan träffades vi helt oväntat igen genom våra jobb. Vi kände igen varandra, för min del var det inte så svårt, hon var sig lik, lite magrare och gråare, men ändå sig lik, hon fick nog fundera lite, jag har gått från tonåring till vuxen till medelålders på den här tiden. Jag tror att hon nämnde att hon varit sjuk, men nu skulle jobba tills pensioneringen. Vi sågs bara en kort stund, hann prata en timme eller så, och det mesta var jobbrelaterat, men det kändes ändå som förr. Sen har jag inte träffat henne, och faktiskt inte hört något om henne heller. Förrän idag. Just nu känner jag mig sorgsen, och på något sätt, trots att vi inte hade någon kontakt, så känns världen tommare.
