Som tur är har våra barn ändå fått en nära relation, något som gör mig väldigt glad.
Syrran och jag, vi lever olika liv. Men vi träffas så ofta det går, och hörs via sms och telefon. Varje gång jag hör I wanna dance with somebody, en låt hon plågade mig med i tonåren, på radion måste jag ringa henne. ( Oftare än man tror spelas den när jag kör bil.)
MEN. Trots att vi inte ses varje månad så finns det ingen som hon. Jag har ingen vän jag kan vara så mycket mig själv med. Ingen jag kan vara så oförställd med. Hon vet vem jag är. Dessutom är det få personer jag fåna mig så med. Som jag kan titta på och sen skratta så att jag får ont i magen. Vi har en uppväxt ihop, och det, det gör henne alldeles speciell!