Jobbigt.

Min man mår inte bra. Han är sjukskriven för stress. Det är inte första gången, men det är nog sju år sedan sist. Jag vet att han inte mår bra, och jag tycker synd om honom, men samtidigt är det skitjobbigt. Jag sköter redan det mesta praktiska här hemma, hela tiden känner jag att mitt liv är precis vad jag hinner och orkar med. Men nu, nu måste jag klara allt känns det som, samtidigt som jag naturligtvis orolig för honom. Sist han var hemma grät jag i smyg i tvättstugan när det blev för mycket ( det var värre då, han sov mest), nu är barnen större och märker mer, var finns det plats för mig? Jag skulle verkligen behöva ett par hela ben utan bråkande benhinnor, för jag skulle vilja springa. Långt. Det rensar huvudet så bra.