Köksrenovering.

Vi har i flera år pratat om att slänga ut vårt 70 tals kök i furu med bardisk med överskåp. Nu har vi äntligen börjat! Köket är rivet, vi lever i kaos, det är lättare att säga att vi har spis och kylskåp än att rada upp allt vi inte har, skåp, diskmaskin, diskbänk, bänkskivor, dörrar, allt ligger i en hög på tomten. Fast ett nytt vitt tak har jag visst också, i stället för det apfula furu tak vi haft innan. Så, kaos var ordet. Vi diskar i tvättstugan, har tio flyttlådor i vardagsrummet, på frågor var vi har olika saker svarar jag kort och gott - Jag handlar det, jag har nämligen ingen aning om i vilken låda sakerna ligger. Men köket måste vara det jobbigaste rummet att fixa i ordning i! Det är en miljon prylar som ska väljas, luckor, bänkskivor, spis, fläkt,blandare, diskmaskin, tapeter, golv,tak, kakel mm, mm.
Köksluckorna blir i allafall IKEAS vit ÄDEL, deras mineralbänkskiva, vi har valt ett svart golv och tittat ut en tapet.
Det blir nog jättefint när det blir färdigt, men det känns som om det är hundra år dit.

Kommunikation!

Vissa dagar träffas inte mannen och jag speciellt mycket, han jobbar rätt så vanliga tider och jag jobbar rätt så obekvämt. De dagarna har jag morgonpasset hemma, får i väg till skolan, gör frukost, stökar lite här hemma. Jag brukar vilja göra en liten avrapportering någonstans mitt på dagen, om vad som hänt på dagen , om något barn har sagt något som ska hända på kvällen osv. Jag har försökt skriva lappar, men var jag än sätter, lägger dem så missas de. Därför ringer jag. Mannen svarar, jag pladdrar på, ofta har jag inte pratat med någon på dagen så jag är rätt så pratsjuk. Tyvärr är mannens koncentration inte på topp när jag försöker prata med honom, han är inne i sitt jobb, så ett par timmar senare ringer han upp mig och vill ha rapporten igen. Då är jag upptagen av jobbet och har glömt vad det jag var jag skulle berätta. Antingen får jag börja ha en lapp med mig där det står vad jag vill, eller så får jag hitta något ställe som han inte kan missa och sätta lappen där.

Kom och häsa på mig om tusen år, en sorts recension.

Jag sitter och vänta på Prinsessan som har dansträning, någon vänlig människa har tänkt till och
satt en skön soffa utanför, som gjord för väntande föräldrar att krypa upp i och ta fram sin
medhavda bok. Idag läser jag Bodil Malmstens, " Kom och hälsa på mig om tusen år". Det är det första jag läser av henne, och jag tyckte att titeln lät rolig, så jag förväntade mig något glatt och underhållande, boken var dessutom en väldigt fin bok att titta på. Men det var bara ord. Ord utan sammanhang, som inte gav mig någonting.
Jag läser väldigt mycket, har alltid gjort det, jag läser det mesta, och även om jag inte tycker att allt är bra , så brukar jag tycka att det har varit intressant att läsa det.
Men det här var bara ord. Jag är besviken.

Brustet hjärta!

Det var disco idag, Lillemans första, glad, förväntansfull, och finast i världen går han i väg. Efter ett par timmar kommer han hem. Jodå, han har haft roligt säger han, men jag ser att det är något. Till slut brister det. Han som aldrig gråter snyftat om en tjej som först sa att de skulle dansa, men sen ändrade sig. Sen hade han inte vunnit något pris i de olika lekarna heller. Åhh, vad det gör ont i mig. Jag vet, det går över, men någonstans kommer den här känslan alltid sitta kvar i honom. Som tur var hände det i slutet, och vad jag förstod hade han haft roligt innan, handlat upp pengarna han fick med sig hade han i alla fall gjort, och bara att få handla själv är stort i en sjuårings liv. Jo, för han är sju, och för brustna hjärtan finns det ingen åldersgräns..