Ska livet vara stressigt?

Nu är det höst på riktigt! Idag har jag eldat i öppna spisen för första gången, träden börjar gulna, det är frost på morgnarna och luften är hög och klar, allt är så vackert ute.
Med hösten kommer också en massa måsten, hösten är helt klart den stressigaste tiden, med tre barn med en massa olika aktiviteter så är det full fart hela tiden, och jag njuter många gånger av att få vara med i mina barns aktiviteter, det är roligt och socialt, men just nu känns det för mycket. Den senaste veckan har jag haft en skenande puls flera gånger, och det är inte bra. Nu är det inte bara mina barns aktiviteter som stressar mig, vi har haft en pressad situation på jobbet det senaste året, en rent ut sagt korkad chef i kombination med lågkonjuktur har gjort att vi har haft det jobbigt, det har varit följt av oro att gå till jobbet. Just nu vill jag gå ide från det mesta, men framför allt från jobbet.

Bättre idag!

Det känns lättare att andas idag. Kan bero på att mina barn är glada och nöjda, en på pyamasparty, en tittar på film med kompisar. Kan också bero på att jag ibland måste stänga av det här med L, det tar så mycket energi från mig, så ibland orkar jag inte.
För övrigt har det varit en helt okej fredag, jag sprang en mil på fm, och jag blir lika förvånad ( och löjligt stolt!)varje gång jag klarar det. Nu i kväll känns kroppen tung så jag sitter här och slöar! Kanske blir det en film om vi orkar.

Ledset mammahjärta.

Det gör ont i mitt hjärta. Vi ska fira prinsessans födelsedag i helgen, de närmaste kommer hit. Sessan har särskilt efterfrågat personen som valt att inte ha någon kontakt med mig. Jag har naturligtvis bjudit dem, och hoppats att småtjejerna skulle få komma, trodde att det var det som var det viktiga för min Prinsessa. Igår kunde jag berätta att småtjejerna skulle komma. Hon såg bedrövad ut och sa- Men L då? Nej sa jag, så blir det inte. Då började hon gråta. Jag försökte trösta, och så gått det går förklara och svara på hennes fråga -varför? Men hur förklara man något sådant här för en tioåring?Hur lätt är det för henne att förstå att L inte vill träffa mig? Något som jag knappt förstår själv, något som vissa dagar gör mig arg och frustrerad, vissa dagar ( som i dag) ledsen, vissa dagar försöker jag att strunta i det, men jag lyckas aldrig helt. I dag är jag förutom ledsen också väldigt arg på L för att hon gör så här mot mina barn, och för att hon sätter mig i den här situationen. Hur ska de förstå att någon som varit en stor och rolig del av deras uppväxt inte träffar dem längre, inte ens till födelsedagar.
Okej, Prinsessan har träffat L några gånger sedan kontakten bröts, de har lyckats träffas utan att jag finns med, men födelsedagar och jul är det som är viktigt när man är tio år. Det här gör så ont idag!